Efter ett långt liv har jag fått lyckan att bevittna och delta i den egyptiska revolutionen den 25 januari 2011, den som ännu i skrivande stund, morgonen den 6 februari, pågår. Miljontals egyptier, muslimer och kristna, från alla åsiktsriktningar och ideologier, sammansvetsar för närvarande folket under en spontan folklig revolutions baner. Det är en revolt mot en alltigenom tyrannisk och korrupt regim, alltifrån den helige farao, som klänger sig fast vid sin tron och utgjuter folkets blod, hans bestickliga regering, hans regeringsparti, som hyr ligister för att döda unga demonstranter, och hans pseudoparlament med dess ledamöter av godsägare, droghandlare och mutkolvar.

Revolten vänder sig samtidigt mot det skikt som kallar sig ”kulturelit” som sålt sina pennor och sina samveten. De har undergrävt kulturen, skolundervisningen och den allmänna och privata moralen och vilselett opinionen för egoistiska intressens skull, för poster av högre eller lägre dignitet i systemet. Med polisens och säkerhetsapparatens fall föll dessa kotterier som nått rikedomens och maktens topp.

Samma sak gäller de opportunistiska partigängare som under ett halvsekel stött regimen offentligt eller i det fördolda. Försvunnit har därmed också den dubbelmoral, som korrumperat staten, familjerna och individerna. Den framkallade anarki i säkerhetens namn och genomdrev diktatur i demokratins namn, fattigdom och arbetslöshet i tillväxtens och välståndets namn, prostitution och äktenskapligt svek i moralens och valfrihetens namn, kryperi för den amerikansk-israeliska dominansen i biståndets, partnerskapets och fredsprocessens namn, arrestering av uppriktigt skapande författare, isolering av dem, förtal av dem eller fördrivning av dem.

Egyptierna har gått ut på gator och torg i alla provinser, i städer och byar från Aswan till Alexandria, Suez, Port Said och varje tum av landets jord. I Kairo har de slagit läger på Befrielsetorget i nu elva dagar och nätter och jag med dem. Detta torg har blivit vår mark. Vi vakar där på asfalten och i tälten i en fast gemenskap av män och kvinnor. Vi ger oss inte av när civilklädda poliser angriper oss eller torget invaderas av hyrda gäng, som de som den 2 februari överföll oss ridande på hästar och kameler med alla slags vapen. Varje deltagare hade där fått en muta, menige man 50 pund och en Kentucky fried chicken, de högre graderade större mutor.

En häst var nära att trampa ned mig där jag stod på torget. Men ungdomar räddade mig undan den. Jag såg dessa aggressiva kamelryttare i ögonen, som härjade på torget och sköt åt alla håll. Damm och rök täckte torget och byggnaderna runtomkring. Eldkulor for genom luften. Människor föll och blod flöt. Det blev nästan fullt krig mellan regimens legodrängar och de fredliga demonstranterna, som ropade på frihet, värdighet och rättvisa. Men den revolutionära ungdomens försvarskommitté vann överhanden och grep en del hästar och kameler och ett hundratal fridstörare med alla deras id-handlingar. Där var säkerhetsofficerare, folk från den centrala säkerheten, poliser, av vilka åtskilliga saknade arbete, och slagskämpar från gatugäng och fängelser. Flera av dem erkände sig ha fått 200 pund och ha utlovats 5000, om de genom att överfalla folk på torget med svärd, bajonetter och molotovcocktails lyckades skingra dem. De kallade ungdomen ”glin som ställer till bråk”, med ett typiskt språkbruk från Mubaraks män som gett dem order och pengar.

Folk har rest tält på torget för att kunna vila några timmar på nätterna. Mödrar med små barn har brett ut sig på marken i kylan och regnet. Hundratals unga flickor är med utan att trakasseras av någon. De kan gå med högburet huvud och upplever frihet, värdighet och jämlikhet. Kopterna deltar sida vid sida med muslimerna. Några unga muslimska bröder omringade mig och sade: ”Vi kan inte hålla med om en del av vad du har skrivit. Men vi respekterar och gillar dig, därför att du inte har ställt dig in hos någon regim eller främmande makt.”

Under mina vandringar på torget har jag mött ungdomar, män och kvinnor från alla håll, som tagit mig i famn och sagt: ”Doktor Nawal, vi är den nya generationen. Vi har läst dina böcker och vi inspireras av originaliteten, upproriskheten och upprördheten i dem.” Jag fick tårar i ögonen och svarade: ”Detta är en fest för oss alla, frihetens, värdighetens, rättvisans och revolutionens fest.” En ung kvinna, Rania Rif’at, sade: ”Vi kräver en ny konstitution som inte skiljer på folk på grund av religion, kön, ideologi, ras eller något annat.” En ung kristen, Butrus Dawud, sade: ”Vi vill ha en enhetlig familjelagstiftning för hela folket utan diskriminering på basis av religion, kön eller sekt.” En annan, Tariq al-Dumeiri, sade: ”Det är ungdomen som har gjort revolution. Det är vi som bör välja en övergångsregering och en nationell kommitté för att ändra konstitutionen.” Muhammed Amin sade: ”Vi vill upplösa parlamentet och den rådgivande församlingen och ordna hederliga val för att välja en ny president och nya folkrepresentationer.”

Ahmed Galal sade: ”Vi står för en folkets revolution. Vi önskar ett nytt samhällsfördrag och ställer inte bara krav. Vår revolutions motto är ’Jämlikhet, frihet och social rättvisa’. De som har åstadkommit en revolution bör också lägga grunden för den nya regimen, välja övergångsregering och en nationell kommitté för förändring av konstitutionen, så att inga rika och mäktiga opportunister påtvingar oss en ledning, som inte har deltagit i revolutionen, sådana som nu kommer flygande från Europa och Amerika, egyptier som har levt sina liv utanför landet och nu försöker bli revolutionens ledare. Vi svarar dem: De som gjort revolution skall leda den. Vi har i våra led kloka personer i 30-, 40- och 50-årsåldern med kvalifikationer på alla möjliga vetenskapliga, politiska och ekonomiska områden. Vi bör bilda en kommitté av visa män, en övergångsregering och en nationell kommitté med uppgift att ändra konstitutionen och lagarna.”

Muhammed Sa’id sade: ”För första gången i mitt liv känner jag mig stolt över att vara egyptier, för att jag har blivit av med min hopplöshet och dysterhet och förvandlat nederlag till seger. Vi har betalt frihetens pris med våra martyrers blod. Det finns ingen makt nu som kan driva oss tillbaka.”

Befrielsetorget har förvandlats till en hel stad med en stads alla faciliteter. På sjukhuset här bredvid ligger skadade och sårade. Läkare och sjuksköterskor bland våra många ungdomar har ställt sig till tjänst. Folk har skänkt filtar, läkemedel, bomull, förband, mat och vatten. Det är en fantastisk dröm. Jag lever med dessa ungdomar dag och natt.

Det har bildats kommittéer av olika slag. Det finns de som tar hand om sopning av torget, transport av skadade till sjukhuset, anskaffande av mat och medicin, skydd av torget, svar på regimens lögner i medierna, förslag på namn i övergångsregeringen och den nationella kommittén med mera. Nedrivna är murarna mellan folkgrupper och institutioner, borta är tabuna, allt som har skiljt medborgarna åt, muslimer och kristna, kvinnor och män. Vi har blivit ett folk utan skiljelinjer på basis av kön, religion och annat. Alla kräver Mubaraks avgång och att han och hans män i partiet och regeringen ställs inför rätta för blodsutgjutelsen den 2 februari och hela perioden från den 25 januari, för korruptionen och tyranniet under trettio års styre. Om detta finns det mer att säga.

Övers: Ingvar Rydberg