Viveka Adelswärd skriver regelbundet språkspalter i SvD och är professor i samtalsforskning vid Linköpings universitet.
Foto: DENNY LORENTZEN
Avsikten med Viveka Adelswärds senaste bok sammanfattas väl genom titelvalet: Till struntpratets lov . Tesen som drivs är att vad som ofta med viss ringaktning klassas som just ”struntprat” i själva verket fyller viktiga funktioner i den mänskliga samvaron.
Ett självklart avstamp är den brittiske forskaren Robin Dunbar, som för ett drygt dussin år sedan väckte uppmärksamhet genom att föreslå att uppkomsten av språket evolutionärt motiverades inte främst av informationsöverföring, utan snarare av upprätthållandet av sociala relationer – precis det som småprat används till. Förenklat bygger Dunbars tes på att den ökande flockstorleken som kan observeras i samband med utvecklingen av den moderna människan gjorde pälsplockning oekonomisk. Den primat som bondar genom att plocka stamfrändernas päls kan bara cementera en social relation i taget, medan den som ”pratar strunt” kan göra det med flera individer samtidigt. Den evolutionära fördelen skulle alltså inte ligga så mycket i att samordna jakt och andra aktiviteter med mer direkt bäring på överlevnadsmöjligheterna.
Adelswärd erbjuder en fyndig sammanfattning av teorin genom att föreslå att det första språkliga yttrandet i mänsklighetens historia skulle ha varit ”Vilken fin päls!” snarare än något i stil med ”Grabbar – ska vi ta mammutarna från läsidan?”.
Adelswärd försvarar alltså struntpratet, och vill ge det en mer framskjuten position i vår språksyn. Småpratet är en produktiv process, och fyller flera viktiga funktioner. Den viktigaste som nämns är förstås att skapa och upprätthålla sociala relationer med medmänniskorna, men en annan (och mindre uppenbar) tas också upp, nämligen den att släppa upp tankemässiga ”försöksballonger”. Den som har ett åsiktsembryo kan genom struntprat prova om isen håller genom att testa sin ofärdiga tankeprodukt i en prestigelös kontext.
Man skulle kunna lägga till fler funktioner. Ett exempel är att valet av struntprat också fyller en funktion. Det nämns visserligen i förbigående en koppling mellan klasstillhörighet och struntprat, men även om talet inte är särdeles informationstungt, avslöjar rimligen vilket strunt man pratar något om vem man är – och därigenom har småpratet fyllt en viktigare roll som informationsöverförare än man i förstone skulle kunna tro.
Adelswärd vurmar inte bara för småpratet, utan drar även en lans för användandet av klyschor, vilket på sätt och vis är praktiskt för en recensent, som därmed inte behöver göra allt för att undvika dem. För att använda just en klyscha, så bjuder ”Till struntpratets lov” på fler ”jaha-upplevelser” än ”aha-upplevelser”. Tyngdpunkten ligger nämligen på igenkännande. I författarens andra populärvetenskapliga publikationer utgår hon mycket riktigt från det välbekanta, men använder detta för som utgångspunkt för en upptäcktsfärd i områden som läsaren inte nödvändigtvis är bekant med sedan tidigare.
Det är en god strategi. Läsaren upplever sig inte utkastad på djupt vatten, utan leds bort från stranden så sakta att hon, när hon inte längre bottnar, antingen hunnit bli simkunnig eller åtminstone tror sig vara det. Det upplägget har alltså framgångsrikt använts i Adelswärds tidigare böcker, men det är just det jag saknar i ”Till struntpratets lov!”. Läsaren kommer helt enkelt aldrig särskilt långt från den trygga strandfilten.
Det är sant att språkforskare i alltför hög grad varit fokuserade på språkets roll som informationsöverbringare, och dess sociala funktioner kan gott uppvärderas. Här gör Adelswärd en värdefull insats, men med tanke på att hon har en lång och framgångsrik forskarkarriär bakom sig är det påfallande – och beklagligt – hur lite av dess frukter som läsaren faktiskt undfägnas. Boken domineras av personliga reflektioner och betraktelser kryddade med anekdoter, där åtminstone jag skulle ha uppskattat att få höra mer om hur mycket vetenskapligt stöd det finns bakom varje observation. Inte minst av egen erfarenhet vet jag att allt man iakttar i vardagen till syvende och sist inte nödvändigtvis håller för vetenskaplig granskning.
Mikael Parkvall är lingvist vid Stockholms universitet.
