I sin nya roman Sonat till Miriam skriver Linda Olsson om en man utan förflutet, eller med ett tillrättalagt förflutet som han försöker tränga igenom för att se vad som egentligen hände med hans anhöriga. Och för att förstå vem han själv är.

Huvudpersonen, komponisten Adam, växte upp i 2Stockholm men lever sedan 20 år liksom författarinnan i Auckland, Nya Zeeland. I The Holocaust Gallery på Auckland Museum ser Adam ett porträttfoto av en ung musiker från Krakow som flydde i november 1939. Vid porträttet hänger en efterlysning. Det är systern som söker upplysningar om sin bror. Hon är bosatt i Wellington. Samma dag dör Adams unga dotter Miriam i en smitningsolycka.

Dessa händelser sätter igång en lång händelsekedja. Adam anar att berättelsen om den försvunne musikern rymmer nyckeln till hans egen historia. Han lämnar Auckland och reser till Krakow för att träffa några åldringar som överlevde Förintelsen.

Han reser vidare till Stockholm där han söker upp Miriams mor, en kvinna vars historia han aldrig berättade för Miriam. Han plågas av insikten att han berövade sin dotter hennes förankring på samma sätt som han själv berövades sin historia av sin mor.

När Adam bestämmer sig för att utforska sitt förflutna, dyker flera människor upp i hans väg. Några är givna i den kedja av händelser som sökandet skapar, medan andra sammanträffanden tycks helt slumpmässiga – men desto mer avgörande. Varför får Adam till exempel höra ett stycke av en för honom okänd polsk-judisk tonsättare i en musikaffär han av en händelse går in i, samma kompositör som varit anförtrodd flera brev som rymmer en sanning om Adam? Rymmer sammanträffandena en djupare mening? Linda Olsson antyder ett mystiskt mönster, men nöjer sig klokt med antydningen.

Mer än så bör inte heller jag antyda, eftersom romanen bygger på fördröjda avslöjanden. När de kommer bekräftar de en aning hos läsaren, men de får också en lätt chockartad effekt i sin abrupta karaktär.

Låt mig blott säga att historien är gripande och att Linda Olsson hanterar de berättartekniska avslöjandena skickligt. Linda Olssons debutroman ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” kritiserades för att vara sentimental. Det lär även drabba den nya boken; till skillnad från debuten utspelas den dessutom inte i en ordkarg miljö. Det accentuerar en eventuell känslosamhet.

Men kanske slår kritiken fel. Linda Olsson skriver på engelska, ett språk vars ordrikedom gör det möjligt att söka precision i bilden av känslotillstånden, där man i svenskan snarare skapar en klarare bild genom associationer. Det som på svenska ser ut som en sentimentaliserande tendens, kanske bara är en strävan efter precision? Kanske uppstår det sentimentaliserande draget i översättningen, inte i Linda Olssons text?

Det går dock inte att ta ställning till detta än på ett halvår. Romanen publiceras på engelska först i november, i Nya Zeeland och Australien, och i USA i februari.