Få svenska prosaförfattare, om ens någon, skriver lika förunderligt vackert som Lars Andersson. Han har en lysande blick för årstidernas växlingar, för naturens kraft och majestät och skönhet, för dess faror och den spröda lycka den kan skänka. Så också i den andra och avslutande delen av hans Värmlandsepos, ”De levandes land”, en minst sagt omfattande släkthistoria, inte minst Anderssons egen, med centrum i byn Hedås.
Från fem systrar strålar berättelsen ut i många riktningar och från sent 1800-tal färdas vi till mitten av det förra seklet. Det blir en sorts svensk, eller åtminstone värmländsk, minihistoria, där den lokala verkligheten möter den stora nationella och internationella. Författaren har uppenbarligen lagt ned ett enormt forskningsarbete på denna berättelse och historielektionerna är många och ingående.
På gott och ont. Emellanåt önskar jag större inslag av dramatisering och dialog, snarare än ett stort mått av faktauppgifter som kan tynga läsningen. Namnen är så många, så många, att jag undrar varför förlaget inte har försett boken med ett namnregister och gärna en karta också. Det kan bli rätt förvirrande när så många gestalter faktiskt har samma namn.
Men om man bortser från detta, så är det ett sannerligen levande epos som Andersson har skapat, fyllt av fascinerande gestalter och av inblickar i en trots allt inte alltför avlägsen svensk historia. Dessa småbönder – med alla sina barn – och flottare och sulfitarbetare och skogsarbetare lever mödosamma och trångbodda liv, fattiga förvisso, men inte svältande. Sakta men säkert tar man steget in i moderniteten. En del blir arbetare på sultfit- och korkmattefabrikerna, ägda av en hårdför entreprenör.
Det börjar mullra uti rättens krater, arbetarrörelsen gör sin entré och det blir en långvarig och misslyckad strejk för bättre villkor, där strejkbrytarna spelar rollerna av bovar. Andersson kommenterar detta initierat och anonymt, tills så småningom berättaren, alltså han själv omaskerad, träder fram och in i historien. Inte bara arbetarrörelsen gör entré – med självaste August Palm som gäst i trakten – utan också frikyrkorörelsen, baptisterna, som konkurrerar med facket och partiet om sympatier och själar. Ja, livet är hårt och slitsamt, och många emigrerar till Amerika i hopp om den ljusnande framtid. En del pojkar får studera vidare, medan flickornas hopp i allmänhet står till pigtjänst eller äktenskap.
Fast moderniteten börjar tuffa på som ett ånglok och när de många gestalterna, så fascinerande ochgripande, korsar sina spår kan en ny värld börja anas, trots bakslag i den fackliga kampen och grymma världskrig. Om dessa gestalter skriver Andersson med betagande ömhet när han med djup sympati går dem in på livet, utan att några särskilda sticker ut (de är ju så många).
Det blir som en ouvertyr till vår egen svenska tid (och amerikanska), som ofta beskrivs som förfärlig, men jag kan garantera att dessa människor skulle finna dagens välstånd näst intill ofattbart. I dag lever inte elva personer hopträngda i en liten timmerstuga. Släktled kommer och släktled går, som det heter i Predikaren och mitt i allt elände växer trots allt hoppet om någonting bättre och rikare, inte bara ekonomiskt. Det rör sig givetvis om välfärdsdrömmen, som så många kämpar bar på sina slitna axlar mot en annan tid, den som således är vår. Om detta har Lars Andersson skrivit vackert inkännande och mycket berörande.
2008 beslutade Svenska Akademien att tilldela Lars Andersson (född 1954) ett extra pris på 100000 kronor. Samma höst blev han också utsedd till årets länsförfattare i Örebro län och fick Frödingstipendiet.
