Sandra kalniete är född 1952. Hennes föräldrar träffades i Sibirien.
Först när jag läste Maarja Talgres lysande reportageroman ”Leo - ett estniskt öde” (1990), började jag ana en del av vad de baltiska staterna har gått igenom. Nu finns det möjlighet att ytterligare komplettera och fördjupa bilden, fast från lettisk horisont, genom den nuvarande EU-kommissionären Sandra Kalnietes självbiografiska dokument Med högklackade skor i Sibiriens snö.
Förutsättningarna förefaller osannolika, men dessvärre är nog inte Sandra Kalniete unik; det som är extraordinärt är kanske hennes förmåga att bena ut orsakerna till att hon är född i Sibirien av deporterade letter och på ett sätt är frukten av den sovjetiska repressionen under kriget och framgent. I inledningen av boken skriver hon om den insikt som fadern Aivars drabbades av kort efter hennes födelse. Lakoniskt konstaterar hon: ”Några fler slavar ville mina föräldrar inte ge sovjetmakten. Jag har inga bröder eller systrar.”
Lettland besattes i juni
1940 av ryska trupper. Förevändningen var att landet fört en Sovjetfientlig politik. Sandra Kalnietes mor och morföräldrar drabbades av den första deporteringsvågen ett år efter inmarschen; i juni 1941 skedde en massdeportation av minst 15 000 ”samhällsfarliga” letter.
Deportationen, som var mycket välplanerad och skedde nattetid - den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD firade triumfer i förmågan att fabricera anklagelser och ge sken av rättvisa, pågick också i de andra baltiska staterna. Det var inget annat än en folkutrotning som ägde rum, som påminner om det som judarna utsattes för av nazisterna. Det enda som skiljer kommunisterna från nazisterna, skriver Kalniete, är att kommunisterna aldrig funderade kring någon ”slutlig lösning”. Men i praktiken blev en del av hennes landsmän dödade till följd av de umbäranden som deportationen medförde. En sentida expedition, Vjatlag-Uollag ”05”, i de deporterades spår har givit vid handen att drygt 2 000 avled inom ett år och 1 600 redan under
förundersökningsperioden, däribland Kalnietes morfar.
Sandra Kalniete beskriver också vad som sker inne i Lettland under den sovjetiska ockupationen. I Svensk uppslagsbok, utgiven på 50-talet, beskrivs skedet kort och gott: ”Lettland översvämmades av ryska element och levnadsstandarden nedtrycktes.”
Om man därtill fogar den rädsla som sprider sig i samhället, beslagtagandet av privata förmögenheter och utrensningen av framstående personer inom näringsliv och militär, kanske man inte ska bli alltför förvånad över att tyskarna 1942 hälsades som ”befriare”.
Kalniete är medveten om problematiken. ”Än idag chockerar det de européer som inte vet så mycket om lettisk historia och den kommunistiska regimens förbrytelser /.../ Av en historisk tillfällighet bekantade sig [dock] letterna med kommunismen och dess förvaltningsmetoder först”.
Förhoppningarna på tyskarna kom emellertid snart på skam. Någon lettisk självständighet var det Tredje riket inte intresserat av, snarare benäget bistånd med att bli av med
de judar som bodde i Lettland. Sandra Kalniete vill dock inte - som senare holocaustforskare - lägga denna skuldbörda på samtliga letter. ”Rötägg finns hos alla folk. En totalitär regim och en ockupation erbjuder synnerligen gynnsamma omständigheter för äventyrare av olika kaliber och amoraliska människor /.../ Men man kan inte pådyvla staten Lettland och det lettiska folket ansvaret /.../ Detta ansvar ligger till fullo på Tredje rikets statsmän.”
Mot slutet av kriget ockuperades Lettland ännu en gång av Sovjet. Kalnietes mor Ligita tillläts återvända till Lettland efter kriget, mormodern blev kvar, men en ny deporteringsvåg kom 1949, och här är Kalniete tydligt besviken på en del av landsmännen: ”Det värsta är vetskapen att nästan 30 000 ur den lettiska lokalbefolkningen deltog i genomförandet av mars månads [1949] stora deportationer.”
Nu är det Sandra Kalnietes fars och farföräldrars tur att bli deporterade, förebärande att de tillhör en ”banditfamilj”, i sjäva verket ”fel” samhällsklass. Modern
Ligita blir också deporterad ånyo.
Sandra Kalnietes föräldrars öden korsas i den avlägsna provinsen Tomsk i Sibirien. Sandra Kalniete föds några månader innan den store ledaren och ”folkets välgörare” Josef Stalin dör 1953.
Även om det kommunistiska systemet som sådant inte ifrågasätts under de kommande åren, fastställer dock den 20:e partikongressen 1956, under ledning av bland andra Nikita Chrusjtjov, att oegentligheter pågått under Stalin-eran. Sorgligt nog nämns ingenting om de brott som begåtts mot letter, litauer och ester (”som om de inte räknades”), men 1957 tillåts de deporterade letterna att återvända till sitt hemland.
Sandra Kalnietes bok är ett oundgängligt dokument, intelligent och känsligt skrivet och gestaltat. ”Med högklackade skor i Sibiriens snö” är ett måste för den som är det minsta intresserad av europeisk nutidshistoria.
