När västvärldens hårdrocksscen sedan länge kommersialiserats, expanderats och nästan helt och hållet avdramatiserats som potentiellt samhällshot, så vänds blicken mot den del av världen där metal fortfarande i allra högsta grad är en motkulturell rörelse.

Efter 2007 och 2008 års dokumentärfilmer ”Heavy metal in Baghdad” och ”Global metal” kommer så syskonen Lena och John Resborns bild- och textskildring av punk-, hardcore- och metalscenen i Sydostasien. Det är ett intressant dokument. För där punken och hardcore-musiken uppstått hos en vit och arg arbetarklass i England och USA, och de mer aggressiva formerna av hårdrock tagit ett nihilistiskt och religiöst avstånd från det konventionella samhällets ramar, så är dagslägets västerländska alternativkultur till största del stagnerad i den meningen att budskapet inte har en särskilt framträdande roll, eller att ingen bryr sig om det. ”Alternativet” är lika stort, och harmlöst, som normen.

Då kan det vara nyttigt att läsa om hur storebrorssamhället i Singapore hindrar metalband från att spela sin musik på allmänna platser, eller hur det räcker med att göra ett fanzine på Bali för att regeringens censurdepartement ska kalla till möte och kräva mutor. Döds- och svartmetallen som uppfanns i Skandinavien må ha skapat viss kontrovers på 90-talet, men är idag en i princip helt accepterad del av vårt kulturella arv. Långt ifrån verkligheten i exempelvis Indonesien, med andra ord.

Syskonen Resborn har rest runt i Malaysia, Thailand, Indonesien, Singapore och Borneo där de samlat intervjuer med en mängd musiker och fans, vilket har resulterat i en rättmätigt eklektisk skildring av det gigantiska paraplybegrepp som ”undergroundmusik” är. Mycket är, som väntat, fullt av intressanta motsägelser. Som Purgatory från Jakarta, som ser sig själva som islamistiska missionärer, och som märkligt nog använder sig av den amerikanska musikstilen nu metal för att bekämpa det inflytande västerländsk kultur har på indonesisk ungdom. Eller Max i det malaysiska bandet Barbalans som säger att han är muslim, men också att han dyrkar Satan. Hur black metal och kristendom skulle kunna gå ihop är för svenska hårdrockare en gammal diskussion och här får den en ny dimension när det byts ut mot islam.

Lena Resborns text flankeras av John Resborns iögonfallande fotografier på balinesiska kids med likadana, snygga 16-hålskängor, kvinnliga metalsångare i slöja, och svettiga livegig. Stiligast är bilden på nämnde Max, en storväxt malaysier med corpsepaint, i hastigt möte med en man ur lokalbefolkningen. Tankarna går till fotografen Peter Beste, som rönte stora framgångar med sina slående bilder på norska svartmetallare, inte minst hos en publik som aldrig tidigare kommit i kontakt med en liknande subkultur.

En sådan bild på omslaget, i stället för Dinans olyckligt murriga teckning, hade garanterat boken en plats på varje hipsters soffbord.