Om litterära kampanjer och projekteringar tycker jag inte, och av det skälet håller jag Orkanpartyt, det första nordiska bidraget i den så kallade Mytserien (berömda författare från olika delar av världen återberättar en myt), på teleskopiskt utsträckta armar. Hade den här boken kommit ut ur Klas Östergren om den inte lockats fram av det sedelprassel som bara ett ”unikt och världsomspännande utgivningsprojekt, kanske det mest ambitiösa någonsin” (förlagets presentation) kan uppbåda? Sällan. Boken är beställnings­vara, en produktens plastighet vidhäftar omslaget, borde slängas i väggen. Nåväl, det kan ju finnas positiva aspekter med ett utgivningsprojekt, och Östergren är ändå Östergren, låt oss se vad han kan åstadkomma, inom ramarna.

Man skulle kunna beskriva ”Orkan­partyt” som en antiutopi om det inte vore för att romanens samhällskritiska spännanordningar fladdrar i vinden. Atmo­sfären är postapokalyptisk, men apolitisk. Det är naturligt med tanke på att makten innehas av Klanen, som består av – asagudar: Odin med korpar och ögonlapp, Frigg och Frej, Sif och Tor, Torpeden kal­lad. Och Loke naturligtvis, avvikaren och utbölingen. Om den exekutiva makten utgår från ett sådant gäng har politiken ingen plats, det säger sig självt.

Om man ska försöka inordna berättelsen i sagornas kronologi hamnar vi någonstans mellan mistelmordet på Balder och bestraffningen av Loke. Det är alltså långt kvar till dess att gudaskymningens finaltrumpeter ska ljuda. Ändå befinner vi oss, något förvirrande, i en söndertrasad värld: solstrålarna är fientliga, marken sur och förtorkad, pandemiernas lieslag har skördat oräkneliga liv, det som återstår av civilisationen ryms inom städernas murverk och, i vissa fall, under deras tak. ”Där ute” går ingen säker.

Det är med andra ord en tummad kuliss från facket Skrämmande framtidsmiljöer som Östergren har klistrat upp.

Hanck Orn heter huvudpersonen, och på samma sätt som släkten Morgonstjärna deklasseras till familjen Morgan i ”Gentlemen”, har två prickar flugit sin kos från det ärevördiga efternamn som Hancks förfäder bar. En spillra med en heroisk potential, okänd för honom själv. Han ägnar sig åt att reparera och försälja gamla skrivmaskiner. Långa meditativa stunder sitter han i en fåtölj och lyssnar på en radioutsändning från Storkyrkan, det är en konsert som har pågått i generationer och som består av en ton. Ibland stiger den, ibland faller den. Det är en ganska kuslig syn, lite som att sitta framför tv:n och avnjuta testbildens tjut. Ett framtida kulturutbud måhända?

En dag tystnar tonen, då Hanck nås av budet att hans älskade son, som arbetar som kock på ett hotell ute i skärgården, har dött, under oklara omständigheter, men det förefaller som om Loke kan vara inblandad. Nu är frågan vad en far ska göra med sin sorg? Utkräva hämnd? Och om det inte finns någon människa att hämnas på?

Här framträder konturen av en cirkel, om man väljer att betrakta romanen som en drapa över en förlorad son, en sådan som Egil Skallagrimsson högg fram ur sin sorg, då hans son drunknat. Ös­tergren apostroferar den isländske skalden, och förlänar oss en postapokalyptisk drapa. Han behandlar en myt som i själva verket är en omskrivning för en naturkraft: den som säger att döden ger liv. Årstiderna växlar. Och myter återuppstår, i nya former.

Detta är omisskännligen en roman av Klas Östergren; prosan knådad mellan två grabbhänder och en veckad gubbpanna, det knallar på bra, för att avstanna abrupt, då författaren trycker in lite gudakäbbel och välbekanta episoder ur eddorna; den genomsnittliga tillbakablicken är bred­arslad som ett fetto i en trapp. Inget fel på hantverket, detta kan Östergren snickra lika säkert som en lada. Men det är det här med uppsåtet som jag inte kommer runt, den genuina skaldekänslan.

Jag undrar hur Egil, sonson till Kveld-Ulf och son till Skallagrim, skulle ha bemött den som kom till honom med tal om ett unikt och världsomspännande utgivningsprojekt, kanske det mest ambitiösa någonsin, jag tror han hade fingrat på yxan.