Det klassiska måleriet ger en brännpunkt i Zadie Smiths nya roman Om skönhet. Hon skriver om två rivaliserande konsthistoriker, den vite britten Howard Belsey och den till engelska traditioner överanpassade, konservative karibiern Monty Kipps. Båda är experter på Rembrandt, men Monty Kipps har dessutom en privat samling av haitisk konst.
De två är varandras motpoler i det mesta. Bakom Professor Kipps anar man en lätt förklädd Sir Vidya, medan Belsey gjort karriär på en lagom mondän mix av kritisk teori och dekonstruktivism. Monty Kipps älskar skönheten, Howard Belsey söker avslöja den som hegemoniskt förtryck. Han har inte heller någon sympati för en romantisk genikult, annat än möjligen kulten av Foucault.

Båda är britter, men verksamma vid ett traditionstyngt college utanför Boston. De avskyr varandra. Monty Kipps avskyr dessutom alla former av politisk korrekthet. Han kämpar mot den positiva
särbehandlingen. Den baseras på offermyter som tar ifrån individen hennes eget ansvar. Han ogillar homosexuella, och hans konstsamling ifrågasätts av haitiska aktivister. Han sägs ha lurat fattiga målare, och aktivisterna vill återföra samlingen till folket.
Motsättningen förstärks på det personliga planet när Howard Belseys äldste son Jerome inte blott har oförskämdheten att bli kristen, han faller dessutom för Monty Kipps dotter Victoria och ser familjen Kipps som en förebild i fråga om övertygelse och moral.
Motsättningen blir inte mindre när Victoria förför den blott alltför villige Howard och sedan snor Howards dotter Zoras tilltänkte pojkvän. Men mellan fruarna växer vänskapen, trots deras skilda ideologier och makarnas klubb för inbördes förakt.

Låter det rörigt? Lägg till detta att Mrs Belsey är svart amerikan i den angloamerikanskt dominerade förstaden och att de tre barnen Belsey väljer vitt skilda vägar: kristendomen, en identifikatorisk hip hop-kult och en kvinnlig anpassning till
normerna. Det är några hållpunkter i skeendet. De understryker två saker, dels Zadie Smiths stora tema att identiteten aldrig är given (den omformuleras ständigt på individuell nivå), dels att hon är en suverän berättare.
Hon skildrar sina gestalter med ironisk distans. Howard är en självcentrerad egoist. Han bannlyser all figurativ konst i hemmet, som i stället flödar över av action painting och märkliga installationer. Han förbjuder julfirande, han tål inte sång och lyssnar helst på japansk elektronmusik. Howards dekonstruktion av geni- och skönhetsbegreppen förstör också livet för en idealistisk och konstnärligt känslig ung stipendiat från Indiana. Hans bisarra utläggning om det underbara ljuset hos Rembrandt bekräftar bilden av en konstnärlig snöping:
”Bägge dessa bilder handlar om spelet mellan mörker och dagrar. Hur då? Alltså, kan vi tala om ljuset som ett neutralt begrepp? Vilket logos häftar vid detta ljus, detta själsliga ljus, denna förmenta belysning. Eller upplysning? Vad besvär vi oss åt
när vi talar om ”skönheten” i detta ”ljus”?”
Ja säg det.

Den reaktionäre Monty Kipps älskar däremot skönheten. Inte undra på att Belseys anhöriga söker sig till hans familj i längtan efter övertygelser. Även om fru Belsey inte delar väninnans idéer, beundrar hon hennes moraliska konsekvens. Familjen Kipps konservatism blir en motbild till Belseys vänsterliberala offerbilder och förnekande av individens ansvar och möjligheter.
I Zadie Smiths porträtt av den parodiskt överanpassade gentlemannen ser vi fascination och en allt tydligare sympati. Kipps har förstått något som radikalerna teoretiserat bort, något som går bortom det sociala varat och som har att göra med att vara människa.
Men det är som om Zadie Smith upptäcker att bilden blir alltför empatisk. Därför kryper en del smutsiga detaljer fram mot slutet av boken.
Gestalterna skiftar alltså gradvis karaktär. Vad som från början tycks vara en tydlig dikotomi (den konservative mot den radikale, skurken mot hjälten) problematiseras.
Belsey blir en
inkarnation av hyckleriet. Det präglar även bilden av hur han mytologiserar sin uppväxt: ”Men i huvudsak var Howard noga med att låta sina ”arbetarklassrötter” breda ut sig i den mylla där de trivdes bäst: i hans fantasi.” Han skäms dock för sin far; deras korta möte under ett besök i London rymmer några av romanens plågsammaste ögonblick.
På motsvarande sätt blir Monty Kipps den som kan se människan bortom teori och dogmer. Att texten också rymmer ett stråk av bildningsroman, när Howard till slut inte kan värja sig mot skönheten hos Mozart på en begravning, förändrar inte mönstret nämnvärt.

Den satiriska udden mot det mondäna teoretiserandet och oförmågan att se skönheten präglar även Zadie Smiths elaka porträtt av Howard Belseys vänner och kollegor; de är alla hållningslösa opportunister och karriärister.
”Om skönhet” är också en lysande roman. Berättartekniskt är den mer traditionell än Zadie Smiths debutbok ”Vita tänder”, idémässigt entydigare än ”Autografjägaren”. Den bärs i stället upp av sin
satiriska syftning, men även av en dickensk empati. Boken visar också hur skickligt Zadie Smith bemästrar den brittiska kritikens destruktiva krav att nästa roman inte får likna den förra. Hon skiftar miljö och tematik, men är osvikligt väsentlig och underhållande.

Jag ställer mig dock frågande inför en del tendenser i Ulf Gyllenhaks översättning. Han förlänger gärna repliker, som för att lyfta upp det underförstådda: ”But you”re still running after pussy, apparently” översätts ”Men tydligen är du bara en kåt gammal gubbe som inte kan hålla fingrarna i styr när du får syn på lite lammkött”; ”This is our birthright, for fuckssake” blir ”Det här är ju för fan vår arvslott, och den där djävla fittan ska passa sig djävligt noga”.
Dessutom ser det ut som om Gyllenhak i sitt ordval vill anpassa den amerikanska debatten till en svensk. När något otillbörligt (i behandlingen av studenter eller i åsikter) signaleras av ord som ”inappropriate”, ”offensive” och ”alienating” skriver Gyllenhak ”kränkande”.
Nusvenskans mest missbrukade ord blir ett sesamord för de mest skilda former av otillbörlighet.
Däremot uppskattar jag att Gyllenhak konsekvent översätter ”African-American” med ”afrikansk-amerikansk”. Vi slipper äntligen det föråldrade och i dag icke-korrekta ”afroamerikansk”.