I Nordkoreas huvudstad Pyongyang finns en roterande restaurang. Nu kan man hävda att alla krogar för eller senare börjar snurra, beroende på vad man dricker, men detta är alltså en av dessa lyxrestauranger, vanligen inhysta i torn och skyskrapor, som roterar för egen maskin, bara oändligt långsamt. Och där, egendomligt nog, sitter två svenska författare.

Ett fönsterbord, några öl. De spanar ut över den stora staden, mörklagd och öde som en förbrukad filmkuliss.

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman tycks göra vad som faller dem in. Detta är deras tredje bok – ”Alla monster måste dö” – och likt ”Orienterarsjukan” (2001) och ”Innanför cirkeln” (2005) låter den sig inte utan vidare artbestämmas. Ett resereportage, visst, men också en studie i lydnad och statsbärande galenskap; därtill något av en meditation över konstens frihet, betraktad ur ofrihetens perspektiv.


Berättelsens inramning är en sällskapsresa hösten 2008, till Nordkorea. Knappast förvånande. Jag hade visserligen ingen aning om att något sådant ens var möjligt, men jag minns de båda författarnas preferenser. Deras intresse för bisarra sekter och slutna rum är väl dokumenterat, och sektledare av samma kaliber som Kim Il Sung, det finns inte. Han slår alla andra med god marginal.

Ännu långt efter sin död behåller han greppet; han är faktiskt fortfarande president, varigenom Nordkorea kan sägas vara världens enda nekrokrati. Inte heller sonen Kim Jong Il, möjligen även han hädangången, har många medtävlare i konsten att underblåsa sektmedlemmars blinda tro och dyrkan. I Nordkorea är de runt 25 miljoner.


Det är en skön samling turister som kuskar land och rike runt i buss. Ett par värmländska bönder, en rysk kemist, en glad norrman, en ukrainare med kamouflagebyxor och några till, däribland ett gäng bortskämda pojkar från Bromma – ”som teleporterade från en segelbåt som just lagt till vid Sandhamn”.

Med på resan finns ytterligare en ung svensk, tonåring bara, som sedan länge är fanatiskt intresserad av detta land, som vore alltsammans ett strategispel för pojkrumsdatorer och inte en järnhård kommunistdiktatur.


Sällskapets dråpliga färd mellan segermonument och andra sevärdheter är i sig en läsupplevelse, och man lämnar boken med goda kunskaper om Koreahalvöns politiska historia, men det finns mera. Inuti berättelsen växer en annan, om en sydkoreansk skådespelerska och hennes make, till yrket filmregissör. Båda kidnappas 1978 av den filmtokige Kim Jong Il, varefter de förlikar sig med sitt öde och fortsätter produktionen under hans regim. I åtta år håller de på. Resurserna är obegränsade. Sedan flyr de.

Var de egentligen en sorts konstnärliga dubbelagenter? Eller drevs de av karriärhunger? Sydkoreas officiella historiskrivning härvidlag övertygar inte, och denna osäkerhet förvaltas väl av Bärtås & Ekman. Att någon i dag frivilligt skulle hoppa av till Nordkorea ter sig osannolikt, men decennierna efter Koreakriget var läget annorlunda. Också i syd rådde då diktatur, och Kim Il Sung hade många beundrare, även bland svenska intellektuella.

Regimens guider har fullt sjå att hålla ordning på den brokiga flocken turister. Varje steg de tar måste noga övervakas, vilket har sina sidor då tonåringen lätt kommer på drift och de övriga tar för vana att bli berusade och mucka gräl med en delegation tyska Nordkoreasympatisörer i virkade västar och lurviga skägg, och även i övrigt en framtoning som för tanken till dvärgen Balin i filmatiseringen av ”Sagan om Ringen”.


Därmed också sagt att detta är en ganska rolig bok, trots den fasansfulla miljön. Repressionen är hård och i straffkolonierna dväljs tusentals olyckliga under vidriga förhållanden. Kärnvapenproduktionen antas gå på högvarv och förfalskningar är en hel industri. I USA sägs att enda sättet att skilja en äkta 100-dollarsedel från en falsk, nordkoreansk, är att den senare är bättre gjord.

En höjdpunkt är då man bevistar en gigantisk stadion och får uppleva hundratusen aktörer i ett makalöst bildspel där varje individ, med skärmar och flaggor, är som en punkt, en pixel, i helheten. Allt utfört med en kadaverdisciplin som helt enkelt inte finns i vår del av världen, möjligen undantaget katolska kyrkokörer med bayerska småpojkar. Oändligt vackert och vämjeligt på samma gång.


”Alla monster måste dö” tätnar efter hand och mynnar i en aningen snårig jämförelse mellan japanska, koreanska och amerikanska monsterfilmer. Infantiliseringen och den melodramatiska förenklingen av kulturen tolkas här som en del av diktaturens apparat. Karismatisk auktoritet är, enligt Max Weber, inte främst en egenskap hos ledaren, utan en fortlöpande konstruerad produkt av relationen mellan honom och följeslagarna.

Det ligger mycket i detta, och Nordkorea är ett bra exempel. Magnus Bärtås och Fredrik Ekman har än en gång fångat något av detta löjliga, vackra, skrämmande, absurda – ja, mänskliga.

I likhet med den internationella samtidskonsten är framställningen inte så särdeles märkvärdig rent hantverksmässigt, men idén är avancerad och intrycket unikt. Som att klämma några bärs i en roterande restaurang, på fyrtiosjunde våningen, i Pyongyang.