Olle Orrje är en ögonblicksdiktare. Han skriver om den där plötsliga lilla stunden av förhöjd livsnärvaro mitt i vardagen eller ännu oftare bara om det fort förbi-ilande ögonblicket. Detta är hans huvudsakliga ämne sedan många diktsamlingar tillbaka. Han är ingen naturlyriker, ej heller tankelyriker.

Hans poesi genomsyras av ett slags stockholmsk zenbuddism light. Oftast är det på Södermalm hans dikter utspelas, i närheten av Tantolunden och Zinkensdamm, och oftast är deras primära ärende att visa hur man i ord kan fånga pågående liv i flykten. Han är ute med håven efter fångster som är ännu mindre varaktiga än dagsländor.

I sina bästa stunder kan Orrjes poesi få ett drag av den svenska poesins zenmästare framför andra, Werner Aspenström, men tyvärr kommer dessa höjdpunkter glest och är i hans nya diktsamling ”Dagar vid muren” närmast obefintliga, i varje fall så långt en hel dikt varar. Vad man denna gång tvärtom riskerar att störas av är en viss platthet i vardagsmystiken. En fågel gör ingen sommar, säger ordspråket, och en ensam fågel över Söders höjder gör faktiskt inte heller en dikt.

Lätt att irritera sig på att ”muren” i bokens titel är ett så frekvent motiv att man kan lockas att tillmäta den symbolisk betydelse, men det blir i så fall svårt att komma fram till en ens någorlunda entydig betydelse. Som poetisk symbol fungerar muren illa och ter sig alltför tänjbar och gummiartad. Den kan betyda för mycket, helt enkelt, blir för allmänt hållen.

Vad som heller inte vinner någon genklang i mig är Orrjes ofta orytmiska radöverklivningar, men ännu värre är när han stökar till sitt bildspråk, som till exempel här: ”På balkongen sitter / radband av fåglar som inför / helgens avstamp mot stjärnorna.” Radband som gör avstamp? En sådan metaforslinga är mest skrattretande. Svårt att trivas är det väl också med ”snölandskapet / där tystnaden ligger som pudrat / socker efter trädstammarna” eller med att ”Vintern har rullat ut sina / bomullsbalar / under tystnad.” Man drar på munnen, och det är nog inte riktigt vad poeten har tänkt sig.

Bäst är Orrje när han skriver rättframt och enkelt, när han inte försöker konstra till det med avancerade estetiska medel som han hanterar aningen valhänt. Då kan han ibland lyckas med att frambringa vad Harry Martinson en gång kallade ”det svåra enkla”. Visserligen är den nya diktsamlingen på det hela taget blekare än flera av Orrjes andra diktsamlingar på senare år, men även här händer det förstås att han får till det och lyckas förena trivial vardag med ett slags universell svindelkänsla, som i dikten ”Disigt väder”, där de två sista stroferna lyder:

Åt vilket håll faller snön?

Hur djupt därnere sover

berghällarna?

Långväga rop

och viftande rörelser med

armarna.

Slag av klubbor mot isen.

Det är poesi i sak, i sak mer än i ord. När han inte anstränger sig för mycket, kan Orrje lyckas med just detta.