Det börjar och slutar med en fråga. Och frågandet är ett centralt inslag i Ann Jäderlunds nya bok, med den långa, långa titeln: Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar. För även om detta är en poesi som letar efter hållpunkter i en värld där allt tycks skingrat, även om dess språk, på nära håll, avsöker samtidens skärvor och kringkastade lemmar, kan den aldrig nå till punkt.
Det är Jäderlunds nionde diktsamling sedan ”Vimpelstaden” (1985), och den är karakteristisk för de förskjutningar som hennes poesi har uppvisat under 2000-talet: från mer koncentrerade, kristallina språkmoduler till en öppen, processartad text. Man skulle till och med, om inte termen vore så belastad, kunna beskriva den som organisk. Inte bara för att dikterna, som långt ifrån alla har särskiljande titlar, tenderar att växa in i varandra eller uppfattas som utskott på en längre, oavslutad skrift, utan också för att naturen och i synnerhet blommor, träd, växtlighet, nu som tidigare, utgör ett viktigt material – och en prövosten.
Det senare måste skiljas från det uppmärksamma skrivandet om trädkronor, nyponkvistar, körsbärsblom, mimosa, förgätmigej eller lupiner. Även om naturens former fyller poetens, diktens och läsarens (imaginära) blickfält, så kommer Jäderlunds poesi därutöver att lösa upp konturerna av dessa subjekt och utsiktsplatser, och fläta in dem i det som betraktas – ”dess betydelse är en växtvärld”, som det kan heta i en dikt.
Om ”Rädisor nere i jorden. Sover bredvid / pepparroten. Sover som en liten fot”, så kan man givetvis se detta som ett förmänskligande av naturen och dess hemlighetsfulla liv. Men exakt vem som ser, hör, känner i dessa dikter är långt ifrån alltid givet. Perspektiv, kroppar och egenskaper tycks kunna byta plats. Det är ett ständigt blivande som skrivs fram. Ett blivande som dock, vill man förstå, är på gott och ont.
För är det något som präglar stämning och temperatur i Jäderlunds nya bok, så är det en förtvivlan och sorg över det våld, den smärta och den död som fyller tillvaron. Trots att dikterna tenderar att vrida sig loss ur varje specifik kontext, varje distinkt referens, så finns här länkar till samtidens krig och kriser. Barn som trängs på en lastbil i en dikt, till exempel, eller i en titel som anspelar på Keynes uttalande om flaskor fyllda med pengar nedsänkta i jorden.
Men oftast gör man dessa kopplingar utifrån på en gång brutalt konkreta och fritt svävande bilder: ”I munnarna hade de trängt in svarta rörposter. Och sedan också trängt / ut dem igen. Genom de andra kroppsöppningarna. Så att de bildade / ett system” (ur ”Onödigt att skrika”). Detta omformande av människan och kroppen, som hänger ihop med en mer genomgripande sönderdelning och omkoppling, utgör närmast ett slags ledmotiv i dikterna, vilka inför sådana scenarier bara kan återvända till frågorna:
De hängde upp varandra i ett träd med kropparna skurna.
Från ansiktet in i luften. Två röda peanger.
Instuckna i ett träd. Med blodet strömmande in
i den tunna luften. Varken för det eller för
något annat? För något eller
för det?
”De gråter för att de andas”, inleds den följande dikten med ett romantiskt eko. Vi vet inte vilka ”de” är, men den smärtsamma skälvning som registreras tycks breda ut sig över stora områden.
Så betraktad framstår ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar” som en kritisk, för att inte säga civilisationskritisk poesi. Detta förstärks av att sökandet efter något annat kan hämta energi från andligt och religiöst språkbruk, om än inte på något entydigt sätt. Tvärtom. Och någon befrielse från kropparnas värld förutskickas inte (”Du kan inte / lämna din kropp”). Den tröst som erbjuds återfinns möjligen i det enskilda men synnerligen sinnliga: ”Jag ser på ett blad och fäster mitt hopp / till det.”
Dessa stationer är inte många. I stället kan poesin bara fortsätta sin sondering av historien och samtiden via beskrivningar och ekfraser, uppmaningar, paradoxer och frågor. Det är inte alltid jag kan ta del i detta sökande, eller kanske snarare dess eventuella drivkrafter. Men Jäderlunds poesi är svår att värja sig emot. Trots uppenbara skillnader, så kommer jag flera gånger att tänka på Gertrude Stein när jag läser diktsamling. Vad som förenar är helt enkelt särprägeln, och den märkliga kombinationen av enkelhet och komplexitet. Jäderlunds skrivande liknar inget annat, och det påminner utan tvekan om betydelsen, ja, nödvändigheten av något så besynnerligt som poesi.
(Recensionen publicerades i SvD den 20 mars 2009)
