Det är lika bra att börja med en bekännelse: jag har alltid lockats mer av ytan och det den döljer än den fria rymden och det den visar upp. Det vill säga, vid första steg ut i skog och mark dras min blick hellre till vattnets skiftningar och det liv som rör sig därunder än till fåglarnas klingande existens i en blå himmel.
Men sådana böjelser har konsekvenser för en läsare. Medan fiskar mindre ofta figurerar i litteraturen – undantag finns – så befolkas särskilt poesin av veritabla fågelflockar. Och den som hunnit läsa en av höstens mest omtalade romaner, Jonathan Franzens ”Freedom”, vet att även romangenren kan ge sig hän åt bevingade symboler: ”the cerulean warbler”, en utrotningshotad skogssångare, är ett av de fenomen kring vilket frågan om frihet vrider sig.
På mitt bord ligger några nyutkomna verk som dock på ett helt annat sätt än den breda samtidsromanen närmar sig fåglarnas värld. Det mest anslående är, utan tvekan, en ny bok signerad Brutus Östling, förläggaren som blev Augustprisbelönad fotograf. ”De krushuvade och andra pelikaner” är titeln på Östlings och Susanne Åkessons verk, och det är omöjligt att inte häpna inför de bilder som här möter ens blick.
Fotografierna av pelikaner i norra Grekland pendlar mellan närbilder, som i sin täthet får en nästan stiliserad karaktär, och vidare vyer som fångar fåglarnas biotop. Exakt hur en fågelfotograf gör det vet jag inte, men Östlings fotografier svävar ofta, suggestivt, mellan förmänskligande identifikation och ett främmandegörande som erkänner både distans till och integritet hos pelikanerna. Det är vackert, om än – som mycket naturfotografi – för vackert ibland.
Bästa sättet att undvika påträngande skönhet är kanske att förflytta sig från bilden och dess bländande direkthet till det skrivna ordets alfabetiska omvägar. Hans Hästbackas lilla volym ”Dagboksblad från Finland” rymmer i och för sig karakteristiska illustrationer av en av våra mest kända fågelskildrare, Gunnar Brusewitz. Men annars är det den diskreta anteckningen och anekdoten som fyller denna bok.
Hästbacka konsulterar minnen, och återger episoder ur sitt fågelbetraktande liv, episoder som utspelats med Brusewitz i sällskap: en tur till Österbotten eller Finska viken, som i genrens anda blandar beskrivningar av natur och djurliv med kulturhistoriska perspektiv. En resa till Savolax och Karelen förgylls inte bara av en spelflygande (ett verb att gilla!) drillsnäppa på darrande vingar, utan också av ett besök till Edith Södergrans Raivola. Det är kanske inte omvälvande läsning, men det är texter som rör sig sympatiskt och rofyllt genom det förflutnas landskap.
Själva impulsen till min plötsliga exkursion i höstens fågellitteratur var emellertid volym nummer tre på mitt bord. Erik Rosenbergs ”Fåglar i Sverige” från 1953 är en fälthandbok som haft effekter på den moderna poesin i Sverige. Bakom den specialredigerade nyutgåvan står den nyligen, och alltför tidigt, bortgångne Bengt Emil Johnson samt Staffan Söderblom och Sten Wahlström: två poeter och en ingenjör och radioproducent. Deras version av Rosenberg presenterar sig som ett slags litteratur, eller som bokens baksida meddelar: ”ornitologisk diktning, poesi i sak”.
Det krävs inte mycket läsning i ”Fåglar i Sverige”, för att förstå vad som avses. Rosenbergs manual är en glimrande kombination av fakta och poetisk deskription, skarpt lyssnande och subjektivt stöpta gensvar i språk: kornknarren är ”liksom buktalande” och småsnäppan ”den verkliga Tummelisa på näckrosbladet”. Metaforer och liknelser avlöses av allitterationer och assonanser, vilka sömlöst övergår i Rosenbergs beryktade transkriptionskonst: ”T r u t r u l i a t r u, t i t t t i t t kan en av de vanliga stroferna lyda, t j i t j u t j ú t t t j e r i t t t j e r i t t t j ú t j e r i t t, en perfekt hambotakt, hörs det då och då från sjungande koltrastar på en plats i Värmland.” I Värmland? Just det: ett subjektivt gensvar.
I ett samtal i slutet av utgåvan diskuterar Johnson och Söderblom Rosenbergs inverkan på deras poetiska skrivande om och med naturen. Och de aktualiserar Öyvind Fahlströms fantastiska text-ljudkomposition ”Fåglar i Sverige” från 1963, vars påhittade språk ”fåglo” tillkom under intryck av Rosenberg, trots att Fahlström, intygar Johnson, inte var någon fågelfantast. Från Fahlström associerar man lätt vidare till andra avantgardistiska fågelljudverk, som Olivier Messiaens kompositioner eller Louise Lawlers ”Birdcalls”, där konstnärsnamn transformerats till fågelläten. Här finns måhända en genre att kartlägga.
Det är ganska märkligt, kanske extra märkligt för den icke ornitologiskt bevandrade, att läsa ”Fåglar i Sverige” – man tappar titt som tätt kontakten med världen därute, de faktiska fåglarna, för att istället träda in en säregen språk- och ljudvärld.
Att verket utkommer på nytt idag känns dessutom självklart. I en tid då litteraturen gärna återbrukar diverse material och dokument, för att undersöka deras poetiska potential, framträder Rosenbergs fälthandbok inte bara som en poesi i sak – i sig – utan också som ett konceptuellt estetiskt verk. Återstår bara att fiskarnas värld begåvas med ett liknande stycke litteratur.
