Titeln på Björn Ranelids nya roman har både bokstavlig och symbolisk innebörd. ”Kniven i hjärtat” syftar på ett konkret dåd, ett mord som begås av en man som ansatts av ”den svarta sjukan”. I linje med sin språkkritik skriver inte Ranelid ”svartsjuka”, utan väljer en formulering som synliggör ordets ursprungliga skikt av betydelse och som därmed ger en mer konkret bild av den själsliga upplevelsen. Men han skriver också om en symbolisk kniv i hjärtat, om hur dådet förstörde livet för de efterlevande. Ranelid fokuserar direkt på mördaren i en inledande mening som ger ord åt både gestaltens upplevelse och Ranelids människosyn, hans vilja att förstå bortom alla sociala hierarkier och mänskliga domar:
”David är dömd till livstids fängelse, men kärleken och sorgen upphäver tyngdlagen och varje kväll flyger han över muren till sina barn, medan vakterna räknar fångarnas kroppar och glömmer bort själen.”
Ranelid nämner även ”den svarta sjukan” inledningsvis, men ger inte ytterligare detaljer om dådet förrän långt in i texten. Istället riktar han ljus och språk mot mördaren och de efterlevande. Mördarens son ger romanen dess incitament. Björn Ranelid framträder som ”författaren” i texten och berättar att en ung pojke bad denne att skriva om fadern – mördaren och den livstidsdömde.
Sonen var åtta år när hans far dömdes för mord. Det tog ytterligare åtta år innan han talade med fadern. Hans systrar förnekar fadern och pojken, Kasper, besöker honom i hemlighet.
Ramen ger en bild av stram fakticitet. Björn Ranelid har tidigare hållit sig nära ett faktiskt levnadsöde, till exempel i ”Krigaren” (2001), men den här gången väver han samman flera faktiska händelser till en berättelse.
Det är en tragisk berättelse om hur en lycklig människa ser tillvaron rämna. Han grips av desperation och begår ett vansinnesdåd. Han överklagar inte domen, då han anser den vara ”rättfärdig”. Han tar sitt straff, han bortförklarar ingenting och han söker inte förlåtelse eller förståelse för dådet. Men han förändras i fängelset. Hans själ frigörs genom läsning och i kärlek till barnen. Det är denna förändring som Ranelid tolkar. Han gör det utan att relativisera brottet. Genom berättelsen om mördaren synliggörs både dennes eget öde och de liv han förödde. Det handlar om förkunnelse och en möjlig förståelse, inte om förklaring eller förlåtelse. Däri ligger romanens storhet. Björn Ranelid tecknar med övertygelse och inlevelse ett människoöde, men utan att vilja åstadkomma något annat än just den inkännande kärleken.
Ranelid skapar också en inre förbindelse i författarskapet, då han ger prästfamiljen från ”Synden” (1994) tematisk betydelse för Davids förflutna. Jag tror också att Ranelid blickat mot Eyvind Johnsons mästerverk ”Hans nådes tid”. På samma sätt som busken som växer i Johannes Lupigis fängelsehåla blir en bild för själens frihet, skapar David en inre bild av en växt i cellen som en symbol för den frid han finner i sin försoning med straffet.
”Kniven i hjärtat” är ännu en lysande bok av Björn Ranelid. Han fullfäljer den språk- och ideologikritik han bedrivit genom sitt författarskap, med en aldrig sinande uppfinningsrikedom i skapandet av organiska bilder där det abstrakta tar form i livets myller. Men Ranelids konstspråk inte bara visualiserar, det återskapar också vardagen i dess helighet.
Hans förmåga att fysiskt konkretisera negationen är en del av den processen: ”Ingen vakt eller psykolog och människokännare kan förstå vad som händer mellan Kasper och David i den stunden. Det är långt skörare än hinnan i en såpbubbla och det saknar färger, dofter, klanger och omfång i jämförelse med den vanliga och kända verkligheten.”
Det handlar varken om skönskrift eller ett gestaltningens misslyckande, utan om Björn Ranelids oefterhärmliga förmåga att synliggöra det outsägliga, det heliga och det pågående livet bortom abstraktion, ideologi och förställning i en samlad (negativ eller positiv) utsaga. I det skapar han sitt unika uttryck.
