Ord kan användas till så mycket. De kan vara ett sätt att ta kontroll över sitt liv, genom att beskriva det som man vill. De kan också bli ett redskap som används emot en. Som när ett barn lämnar ett land i krig, och får höra av myndigheterna i det land där man söker skydd att kriget inte är ett krig. Det är bara i ett läge som är omständligt och lite besvärligt.

Så är det för några av de ungdomar som Johannes undervisar i svenska för invandrare. Johannes bekymrar sig för sina elever, men även för sig själv. Ibland bekymrar han sig också över sin oförmåga att se bortom sina egna problem. Johannes är huvudgestalten i ”Vi måste börja med orden”, Kristian Johannessons debutroman. Den utkommer på förlaget X Publishing i höst, liksom Felicia Stenroths debut ”Bilder som inte angår mig”.

I Stenroths roman möter vi Minna. Precis som Johannes rör hon sig mellan olika jobb. Jobb som inte är särskilt attraktiva, och illa betalda. För båda blir jobben också ett sätt att gömma sig. ”Om man sköter arbetet rätt behöver ingen av de andra i personalen märka att man är närvarande på arbetsplatsen”, menar Minna, om sitt sjukhusjobb. När hon jobbar som krokimodell möter ingen hennes blick, de är koncentrerade på att avbilda hennes kropp. Hennes tidigare arbete som lokalvårdare var också ”som om jag aldrig hade varit där”.

De lever båda undanglidande även på andra sätt, undviker kontakt med familjen, har svårt för att etablera – eller undviker att gå in i – relationer med andra. Minna har Aron, vän och KK, men har svårt att släppa även honom riktigt nära. Johannes tycker om kollegan Sanja, men vågar inte närma sig henne, och glider i stället tillbaka mot exet Trine.

X Publishings böcker riktar sig till unga vuxna, läsare som hamnar mellan ungdoms- och vuxenböcker. Även gestalterna i Johannessons och Stenroths böcker är mittemellan. Mittemellan jobb, relationer – svävande. För att de på en personlig nivå har svårt att fästa sig, men också för att de lever i ett samhälle där det är mycket lätt att hamna mittemellan. Särskilt för den som inte har rätt bakgrund. Minnas sociala arv innebär till exempel inga kontakter som kan hjälpa henne in på arbetsmarknaden, ingen tillgång till bildning och utbildning, inget självklart självförtroende.

Johannes saknar också de personliga egenskaper man bör ha för att ta sig fram i det nya Sverige. Han är blyg och tillbakadragen, med en oro som han tänker sig har gått i arv från statarna några generationer tillbaka i släkten. De som har varit tvungna att flytta från gård till gård, efter arbetet.

Johannessons och Stenroths böcker fångar upp viktiga frågor i vår tid, skildrar en rotlöshet och oro som kan tyckas bero på personlig läggning och slump. Men som också skulle kunna handla om något större, om en rädsla som samhället odlar hos unga människor. Osäkra arbetsvillkor som kallas flexibilitet. Desperation som kallas motivation.