Zadie Smith.
Foto: Dominique Nabokov
I brittisk press har det i över ett års tid talats om Zadie Smiths nya roman, hennes första på sju år, som en av vår tids stora Londonskildringar. Och som just sådan betraktad fångar den starkare än något jag har läst sedan Martin Amis ”London fields” essensen i denna bullrigt multikulturella världsstad.
Men det är ingen problemfri läsning.
Titelns NW står för north west, London-postnumret där Smiths historia – eller snarare historier – utspelar sig. Alla vi möter är uppvuxna i Caldwell, ett rufft bostadsområde – en ”council estate” – i Willesden.
Allt pågår samtidigt omlott på ett ogreppbart sätt. Och just däri ligger det aningen bekymmersamma med ”NW”. Att beskriva London med sådan precision som Smith faktiskt gör får tyvärr bieffekten att staden bitvis beter sig väldigt osammanhängande.
Den som besöker London för första gången och vågar sig bort från turiststråken kring Covent Garden, Oxford Circus och Regent Street drabbas ofta av samma känsla. Hur sitter den här staden egentligen ihop? Är det bara en massa små byar som råkar befinna sig i närheten av varandra? Har London ett centrum eller femtiotvå?
Jag inbillar mig att ”NW” är skriven med allt detta i åtanke.
Det börjar så fruktansvärt bra. Leah, en kvinna i 35-årsåldern, öppnar sin ytterdörr när någon skriker och vrålar utanför. Hon släpper in en jämnårig tjej, Shar, som ber om hjälp, hon måste ta en taxi till ett sjukhus i Acton för att träffa sin sjuka mamma. Det visar sig att Leah och Shar har varit skolkamrater, hon får 30 pund av Leah och lovar att betala tillbaka dem dagen efter. Det gör hon inte.
Men de möts igen – på gatan, i tidningsbutiken runt hörnet, vid Kilburns tunnelbaneuppgång – och konfrontationerna dem emellan är en lysande uppvisning i Smiths öra för dialog, slang och klasskillnader i språkbruk.
Där uppstår också det kanske starkaste i ”NW”: Zadie Smiths förmåga att beskriva klass och etnicitet utan att någonsin behöva skriva oss på näsan och nämna hudfärg eller geografiskt ursprung. Allt detta blir i hennes skickliga regi så uppenbart ändå.
Men någonstans där tappar också ”NW”, medvetet eller ej, sitt fokus.
Ett ymnigt persongalleri flyter sakta förbi som ett grumligt Themsen. De som lyckades, de som inte gjorde det. De där farliga killarna som alla var kära i under skoltiden. Nu är de knappt fyllda 35, redan tandlösa men fortfarande klädda som barn i luvtröjor och trasiga sneakers. De innehållslösa konversationerna med mäklarparet kring middagsbordet där medelklass-skulden färglägger varje sida.
Leahs franske man Michel längtar efter barn, hon gör det inte. I en tyst överenskommelse har de istället skaffat hunden Olive som de knappt har råd att ta till veterinären. Michel är frisör. På dagarna spelar han The Kinks på högsta volym i salongen där han arbetar.
Trådar kommer, trådar går. Man undrar hur de ska knytas ihop och oftast gör de inte det. De tynar bort, ibland till synes av ren utmattning men några gånger förstår man vilken effekt Smith försöker uppnå: hur denna gigantiska stad slukar upp människor, hur interaktioner med ens medmänniskor bara kan upphöra när man med näbbar och klor kämpar för sin egen överlevnad och, i vissa fall, hur London är en plats där man verkligen kan försvinna. För att man vill eller av misstag.
En känsla av ständig ensamhet vilar hotfullt över sidorna medan London inte bryr sig om sina invånare utan bara fortsätter att artigt och distanserat pågå som en disig kuliss en liten bit bort.
Leah försvinner plötsligt ut ur historien och vi får i stället följa en James Joyce-dag i den före detta narkomanen Felix Coopers liv och 185 numrerade och nästan sketchartade dagbokstexter om Leahs väninna Natalie.
”NW” är fyra romaner i en, ingen av dem är fullbordad, och ändå tycker jag väldigt mycket om att befinna mig i den. Eller dem. Anledningen är nog så enkel som att Zadie Smith lyckas så väl med sitt uppsåt att fånga det moderna Londons själ att själva romanen måste stiga åt sidan. Den får inte plats här. London tränger ut den, precis som staden – snarare än författaren – gör med alla de man först tror är bokens huvudpersoner.
Alla är vi utbytbara, det blir sällan som vi hade tänkt oss. Vi är blott birollsskådespelare, i vissa fall bara statister, medan staden är evig.
