När journalisten Anders Bolling en vacker dag skulle röja på vinden i sitt föräldrahem, hittade han en kartong läroböcker från sin skoltid på 1970-talet. Sopor, tänker han, men bläddrar lika fullt en stund, på måfå. Och så går det som det brukar på vindskontor, han blir sittande, drabbad av minnen.

Det såg mörkt ut på den tiden. Världens befolkning ökade okontrollerat, råvaror sinade och kärnvapenrustningen var besinningslös. Demokratierna var färre än militärdiktaturerna, alltmedan hav och sjöar förgiftades, öknar växte och arter dog ut. Elefanter, noshörningar, leoparder – snart skulle de vara borta för gott. Det stod i böckerna.

Med facit i hand konstaterar han så att pessimisterna hade fel, nära nog utan undantag. Optimisterna, ständigt lika förlöjligade, hade legat närmare verkligheten i sina förutsägelser. Men deras bild var aldrig särskilt efterfrågad. Och på den vägen är det.

Apokalypsens gosiga mörker är en utmanande bok. Jag kan livligt föreställa mig en del stela leenden i korridorerna på Bollings egen tidning, Dagens Nyheter, för även om han riktar kritik mot anslagshungriga forskare, miljöorganisationer och andra som överdriver, är detta främst av allt en vidräkning med usel journalistik.

Vi lever i den bästa av världar, menar författaren, och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om honom när han utmålar den ekonomiska utvecklingen i USA och Europa som en total succé. Boken är skriven före kraschen. Just i det fallet har vi uppenbarligen lidit brist på pessimister, både i näringslivet och i medierna.

När det gäller aktiespekulation och liknande hopp om arbetsfria inkomster är det genomgående glada nyheter som ges företräde. Men det är också något av ett undantag. Beträffande krig, svält, barnadödlighet, oljeutsläpp, regnskogsskövling, utfiskning, klimatkatastrofer, ungdomsbrottslighet, folkhälsa och så vidare i all oändlighet är det däremot undergången som säljer.

Det ligger mycket i detta. De nattsvarta överdrifterna sköljer över oss, dagligen, och har gjort så länge, troligen så länge pressen funnits. Man behöver bara, som Bolling gör, gå tillbaka några år och läsa vad som skrevs i tidningarna, och man kan förundras över att så många, som hade så fel, aldrig ställs till svars.

Apokalypsen har sin särskilda lockelse, den är liksom vilsam, i alla fall så länge man slipper den i sin egen vardag. Detta är nu ingen särskilt originell iakttagelse, men det skadar inte att påminna om saken ibland. Så långt är denna bok en hedervärd utsöndring i eget bo.

Styrkan ligger just i den generella mediekritiken. Uppräkningen av exempel blir dock aningen tröttande i längden och alltför summarisk, antagligen för att Bolling själv inte är expert på alla de sakfrågor som avhandlas. Istället lutar han sig mot mängder av statistik och finner stöd hos optimister såsom Bjørn Lomborg, Lasse Berg och Hans Rosling. Och över alltihop svävar Francis Fukuyamas ande.

De dåliga journalister som sprider domedagsvisioner utan grund nämns egendomligt nog sällan vid namn (så högt i tak är det kanske inte i kåren), utan måltavlor blir istället sådana som Roy Andersson, Peter Englund, Maria-Pia Boëthius och Carl-Henning Wijkmark. Till och med Harry Martinson får sig en snyting. Pessimister, allihop.

I frågan om klimatet – ”vår tids stora katastrofberättelse” – som gissningsvis är anledningen till att boken över huvud taget ges ut, är Bolling tillräckligt mån om sitt eget skinn för att glida undan med en kommentar om att han ”inte hör till den hårda kärnan av förnekare”. Vilka nu det kan vara. Att han tvivlar på skräcklarmen får man räkna ut själv. Det är inte svårt.

”Apokalypsens gosiga mörker” avslutas med en tämligen förbehållslös lovsång till EU-byråkratin och en uppmaning till läsaren: ”Sträck på dig, det finns en gedigen grund för hopp. Det är inte naivt, det är realistiskt.”

Vilket får åtminstone mig att minnas tonen hos en entusiastisk SYO-konsulent, i skolan, på 1970-talet.