Två mord med egendomliga likheter och en död manskropp som flyter i land vid kommissarie Erik Winters strandtomt. Spelet, det sista, kan börja. Åke Edwardson har med Den sista vintern nått fram till den tionde och avslutande delen i sviten om denne ständigt reflekterande jazz- och maltwhiskyälskande Göteborgspolis. Han kommer att bli saknad.

Två kvinnor mördas i sömnen. Deras respektive pojkvänner har sovit sig igenom dåden. Det låter osannolikt, och männen blir följaktligen omedelbart utsedda till huvudmisstänkta. Men det är något som inte stämmer, så resonerar i varje fall den unga och oerfarna polisassistenten Gerda Hoffner. Små, möjligen betydelselösa, detaljer från brottsplatserna verkar identiska. Dragen av iscensättning och dolda budskap till polisen lämnar Hoffner ingen ro. När hon till slut kontaktar den hypersensible Winter tas hennes farhågor på allvar. Spåren leder till Costa del Sol, där ju släkten Winter länge haft sitt andra hem.

Riktigt mörka och obehagliga hemligheter ur det förgångna dras till slut fram i ljuset, men utan att någonsin komma nära det spekulativa frosseri i snaskigheter som alltför många av Edwardsons kolleger i genren inte håller sig för goda för.

”Den sista vintern” är en mycket tät och mycket välkonstruerad kriminalgåta. Ja, denna gång är det faktiskt en gåta som har ett svar, till skillnad från de mysterier som Edwardson i tidigare volymer både tematiserat och praktiserat. Ännu en gång visar Edwardson sitt närmast metafysiska intresse för ödesdigra upprepningar och kusliga dubbleringar, tidigare manifesterat i ”Segel av sten” (2002) och, mest utrerat, i ”Rum nummer 10” (2005). Det är en fin balansgång mellan tradition och förnyelse som författaren bedrivit genom hela serien. Som Hoffner resonerar på ett ställe i nya boken: ”Alla mord blev inte uppklarade, inte ens i kriminalromaner, inte de riktigt moderna.” Till de sistnämnda sällar sig förvisso Edwardsons egna. Men han har, och det är en avgörande poäng, hela tiden lyckats både bevara och utveckla deckaren som litterär form.

Slutet är ändå öppet på ett mycket radikalt sätt. Utan att avslöja för mycket handlar det om vad som skall hända med Winter själv. Maken till cliffhanger får man leta efter. Samtidigt undrar man om författaren möjligen tänker sig ett annat slags fortsättning, men nu med den sympatiska Gerda Hoffner som hjältinna. Det vore inte helt fel. Kanske finns det trots allt en vinter till.