Vad finns i skogen? Frågan är de odlande, bofasta människornas följeslagare och genljuder i många verk från antiken till våra dagar. Exempelvis Simon Schamas ”Landscape and Memory” och Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen” inventerar ambitiöst fältet. Ett fängslande lyriskt spår genom själens och myternas skog lades år 2002 när den i år 70-åriga spanska poeten Clara Janés utgav diktsviten ”Los secretos del bosque” (Skogens hemligheter) som nu utkommer i förtroendeingivande tolkning av Ingrid Wickström.
I skogen samexisterar det skumma och det öppna i en labyrint av inbördes avhängiga motsatser. Som Janés landsmaninna, filosofen María Zambrano har visat kan vi inte uppfatta skogen utan gläntan och omvänt. Läsaren av Skogens hemligheter stiger in i en atmosfär av förbryllande tydlighet och skarpskuren dröm. Sviten är starkt alkemiskt inspirerad. Diktens jag förföljer sin motpart – tjuv och älskare – genom scen efter scen av dels initiation och erövring, dels tömning och utarmning.
Janés temaföring i sviten är sådan att ögats regim successivt avvecklas och övertas av en örats och de inre synernas tysta invigning i intigheten mellan formerna. Men innan den alkemiska örnen har anlänt och upphävt striden mellan jaget och dess motpart har vi färdats genom häpnadsväckande miljöer frammanade av en empiriskt pregnant sagoton som medger svindlande rörelser mellan intimitet och kosmiska visioner: ”Det snöar. / Den nakna rör sig längs skogsbrynet. / Jorden, en sömngångare, / faller ur sin bana / och sina fästen. / Sjustjärnorna beslöjas/ och natten / stärker sitt grepp.”
Erotiken är ständigt närvarande: ”Din skönhet stjäl evigheten från döden/ och min kropp försmäktar på sin bädd.” Ibland erfar det älskande jaget hur hon inifrån fylls av den älskades språk, en emblematik med uppenbara länkar till tidigmedeltidens legendförråd av heliga drömmare som fylls av bisvärmar: ”Min kropps kanal blev hans andningsväg. / Och jag vaknade med läpparna översållade av ord.”
Ingrid Wickströms utmärkta förord introducerar relevant arcana och skissar författarskapets intertextuella sammanhang. På en punkt hade översättaren gärna fått vara mer utförlig, nämligen när det gäller hur Janés har inspirerats av Gunnar Ekelöfs Diwan över Fursten av Emgión. Läsaren rekommenderas att förbereda sig för skogens hemligheter genom att läsa om Ekelöf.
En tidlös grundupplevelse i Clara Janés diktsvit är att människans motpart – gudom, demon, alter ego, älskare, skugga, spegelbild… – är outsäglig och därför ständigt manifesterar sig i nya former som kräver nya namn. En minnesvärd dikt härvidlag är en meditation kring det undflyende namnets lätthet: ”Kanhända finns namnet / i en fågelfjäder / glömd i gryningen, / i själva dess svävande.” Om denna fjäder heter det att den sjunker in i jaget och förändrar det, antingen ”med flyktens tyngd/ eller ljusets ännu lättare tyngd.”
Att så subtilt antyda skillnaden mellan flyktens (redan) lätta tyngd och ljusets ännu lättare tyngd, innebär, som poetisk handling betraktat, en suggestionskonst grundad på samling och koncentration snarare än inbillning och suggestion. Därför tröttar sagoaktigheten inte utan väcker.
