Som ”en spännande historisk berättelse, baserad på verkliga händelser” lanseras María Dueñas debutroman ”El tiempo entre costuras”, som enligt den Kiviksmarknadsmässiga förlagsreklamen är en ”internationell bästsäljare” och ”kommer ut i trettio länder över hela världen”. Till ”hela världen” bidrar nu Maria Cederroth med sin svenska översättning ”Tiden där emellan”.
Verklighetsbakgrunden är ganska tunn. Den utgörs av brittiskan Rosalind Fox memoarer. Rosalind Fox var på sin tid älskarinna till Francos förste utrikesminister Julian Luis Beigbeder, som förlorade sin post för att han i början av andra världskriget var alltför engelskvänlig.
Rosalind Fox och hennes Beigbeder är båda fiktionsfigurer i det publikfriande intrigmönster som María Dueñas har vävt kring sömmerskan Sira, den intagande hjältinnan i denna berättelse som utspelas under de sista åren av det spanska inbördeskriget och de första åren av andra världskriget.
Det är en askungesaga. Den unga sömmerskan Sira, som arbetar i sin mors syateljé, ärver en förmögenhet av sin biologiske far och får träffa denne för första gången i samband med att rikedomen överlämnas i form av smycken och kontanter. Sedan flyr hon från Madrid och inbördeskriget, tar sig till spanska Marocko med en stilig fästman. Efter några månaders slösaktigt nattklubbsliv i Tanger blir Sira solochvårad av sin fästman, som lyckas lura av henne alla hennes tillgångar och försvinner med dem till Sydamerika och därmed ut ur berättelsen.
Den charmanta hjältinnan klarar sig förstås bra ändå och etablerar sig snart som modesömmerska åt de förnämsta kvinnorna i den kosmopolitiska exilkolonin i Marocko, särskilt åt de tyska damerna. Det är dessa tyska kontakter som leder till nästa steg i sömmerskans äventyrskarriär. Hon blir engelsk spion och visar sig vara så listig att hon förflyttas från Marocko till Madrid, för ännu viktigare uppdrag. Den engelska underrättelsetjänsten inrättar en ateljé åt henne. Där tjuvlyssnar hon på nazisternas fruar och älskarinnor. Deras skvaller förmedlar hon till engelsmännen i form av morsekod på sömnadsmönster.
Gång på gång svävar hon i fara, men tack vare sin charm och sin käckhet klarar hon alltid skivan. Under tiden odlar hon en smäktande spionromans med en här och var ständigt på nytt uppdykande Röda Nejlikan-gestalt, Marc Logan. Logan arbetar inom den engelska underrättelsetjänsten och är en stilig karl som gång efter annan räddar livhanken på spanjorskan och får innerliga kyssar som belöning.
Hur det slutligen går får vi aldrig veta. I ett avslutande kapitel redovisar författaren olika tänkbara scenarion. Genom att låta romanen förklinga i denna spefulla ovisshet markeras det artificiella och operettmässiga i romanens extremt växlingsrika intrig.
Man kan inte undgå att associera till Isabel Allendes romaner om märkliga kvinnoöden, ”Ödets dotter” och sådana. Dueñas hjältinna är lika obändigt stark som Allendes kvinnor av stål. Visst är Allendes senare romaner även de spektakulära triviallitterära skapelser, men hos Allende blixtrar det ibland till av episoder som har en viss konstnärlig kraft. I jämförelse med dessa sporadiska konstnärliga kvaliteter hos Allende är det rena rama plastprosan vi finner hos María Dueñas. För den som av litteratur förväntar sig spännande förströelse och riskerar att få huvudvärk av konstnärligt utformad prosa är ”Tiden där emellan” som klippt och skuren.
