Inledningsvis är det väldigt synd om den tioåriga tjejen Niki, huvudperson i Anna och Thomas Lyreviks barnbok ”När vi kom till paradiset”. Bästa kompisen och den stora kärleken Josef har flyttat under sommarlovet och som om inte det var nog tvingas Niki acceptera att hennes ensamstående mamma inte kan hålla sitt löfte om en ny cykel.
Det är med denna både världsliga och själsliga sorg i bagaget som Niki möter den smått senila Greta. Greta bor på sjukhemmet där Nikis mamma arbetar och kring mötet mellan Niki och Greta utvecklas sedan berättelsens centrala tematik: den äkta kärleken. Med sådana förutsättningar blir detta helt naturligt en historia om liv och död, sorg och glädje och inte minst om längtan och saknad.
”När vi kom till paradiset” är en klassisk berättelse och även själva presentationen kan sägas följa traditionella mönster. Möjligen bryter ett par intressanta drömsekvenser mot ett konventionellt berättande, men dessa sekvenser följs inte upp och sätter egentligen inte någon direkt prägel på boken i sin helhet. Och detta är symptomatiskt för skildringen i stort, den vill aldrig riktigt lyfta. Det blir mest en småtrevlig historia som inte fullt ut tycks våga gå på djupet.
Och det är synd. För här finns fina scener där värmen och närvaron känns äkta. Inte sällan handlar det om komiska episoder. Men just komiken är kanske samtidigt berättelsens värsta fiende. Det blir i mitt tycke alldeles för mycket av tokroliga kommentarer, vilka mest liknar sådana där barncitat som man kan läsa i alla dessa populära citatsamlingar som ges ut nuförtiden. Och lite mer än så förtjänar väl ändå den äkta kärleken?
”När vi kom till paradiset” är Anna och Thomas Lyreviks andra bok om Niki. Den förra, ”När vi sa farväl till Niklas”, kom 2005.
