Det finns ingen nåd i Carina Rydbergs gestaltade värld, ingen försoning. Inte heller någon metafysik. Ondskan är en inom-mänsklig kraft som trotsar alla psykologiska och filosofiska förklaringar. Den har i alla fall gjort det. I romaner som ”Månaderna utan R”, ”Osalig ande” och ”Nattens amnesti” var övergreppen legio. De kunde antyda ett orsakssammanhang, men de skapade även sitt eget sammanhang och bröts loss från alla ideologiska mönster bortom Carina Rydbergs textvärld.
När Carina Rydberg efter några konstnärligt svagare, självbiografiskt inriktade romaner nu återvänder till sitt stora tema i Den som vässar vargars tänder väver hon in sin gestaltning av ondskan i en mer sammanhängande berättelse som antyder en psykologisk förklaring.
Men någon försoning ges inte. Lika lite som tidigare är Carina Rydberg ute för att trösta. Det är också en konstig idé att just litteraturen skall vara en tröstare, en harmoniserande
kraft i tillvaron. Den tanken brännmärker även en mästare som Pär Lagerkvist.
Just Lagerkvists ”Onda sagor”, liksom hans brottningar med Gud i böckerna med bibliska motiv (där Lagerkvist inte kan förlåta Gud att han inte finns), är en anknytningspunkt för Rydberg. Uttrycket har visserligen brutaliserats och våldsskildringarna blivit mer utdragna, Carina Rydberg är ändock en framstående kännare av modern skräckfilm, men det finns också mer av ödestyngd i hennes bild av ondskan än hos andra författare med rötter i 1980-talet. Rydberg har sällan hemfallit åt mondän ytlighet eller en fetischistisk fixering vid ondskans uttryck.

Men i den nya romanen får övergreppen ett förklaringsvärde. Carina Rydberg skriver om ett erotiskt laddat drama med ett tvillingpar i centrum. Tvillingar och halvsyskon: de avlades av två olika män, när deras mor slutligen tvingades leva upp till makens paranoiska misstänksamhet och genomlevde en natt av otrohet med två i hast uppraggade män på en grekisk ö.
För att ingen skulle glömma, gavs barnen namnen Jannis och Sonya av fadern. För att inte hustrun skulle glömma, lejde maken tre arbetskamrater som våldtog henne natt efter natt. Och för att barnen skulle förstå, tvingades Sonya bevittna våldtäkterna.

Sedan en inre röst räddat henne, när hon försökte ta sitt liv som elvaåring, har rösten varit Sonyas följeslagare. Den har utkorat henne. Hon skall övervinna smutsen, rädda renheten i världen. Jannis minns däremot inte övergreppen. De gör sig bara dunkelt påminda i hans fixering vid ”renheten” och i oförmågan att genomföra ett samlag utan våld. Så har tvillingarnas liv formats av övergreppen.
Spelet mellan syskonen spetsas till när Jannis träffar en annan, när systerns monopol på hans kärlek och lojalitet utmanas. Det har skett en gång tidigare, när Jannis var tillsammans med en ung psykologistudent med skådespelarambitioner. Han följde henne till en improvisationskurs, där han agerade ut systerns berättelser om rösten och hennes, liksom indirekt hans egen, förvridna
självförståelse. Och det sker i berättelsens nutid, när de två träffar en ung änka och hennes elvaåriga dotter. Sonya och den lilla flickan, Mariana, möts i en dunkel gemenskap, Jannis och flickans mor i en sexualitet med våldsamma övertoner.
När Sonya än en gång hotas, blir det dags att förverkliga planen, att leva upp till röstens utkorelse av henne. Det resulterar i en blodsorgie vars mest makabra delar ges en plågsamt visuell åskådlighet i Carina Rydbergs precisa och naket detaljrika prosa; utan att avslöja för mycket kan jag nämna att den lilla flickan har en central roll i skeendet, eller i räddandet av ”renheten”. Men det handlar inte om något sensationsmakeri. Detaljrikedomen understryker det ödestyngda, att Sonya hänsynslöst fullföljer sin fruktansvärda kallelse.

I de skikten är ”Den som vässar vargars tänder” en ypperlig roman. Den är konsekvent i sin hållning, obönhörlig i sitt konstnärliga uttryck. Det enda som gör mig aningen tveksam är att de tidigare upplevelserna så tydligt får förklara
vad som sker i det avslutande dramat. Det är som om vi får veta lite för mycket om Sonya och, till slut, även om Jannis och hans bortträngningar. Även i ”Osalig ande” gavs en förklaring: till huvudpersonen Marikas incest, självsvält, självmord och osalighet (romanen varierade suveränt Himlen kan vänta-strukturen från den klassiska Hollywood-filmen). Men då fanns förklaringen i ondskan och övergreppen. Den här gången ger Rydberg en förklaring till ondskan, eller åtminstone konturerna av en sådan.

Jag hade föredragit ett existentiellt mer naket drama där rösten och Sonya ingått i enbart en ödesbetingad symbios, inte i en psykologiskt motiverad helhet. Det är ändå som analytiker av den omotiverade ondskan, en kraft som bara tycks finnas där, i människans värld, som Carina Rydberg skrivit sina främsta böcker. Hennes berättartekniska drivenhet, hennes ödesmättade prosa och filosofiska omutlighet gör trots det ”Den som vässar vargars tänder” till en ytterst läsvärd bok.