Att läsa Christer Hermansson är att försätta sig i ett mycket behagligt och mycket förvirrat tillstånd. Behagligt för att det är en sådan glädje att läsa en författare som är så helt och hållet egen - Hermanssons verk utgör en sorts separatiströrelse i den svenska prosan och alla försök att kategorisera det stupar redan på tröskeln. Förvirrat för att man aldrig känner sig helt säker på hur man ska förhålla sig till det som berättas. Christer Hermansson är en författare som man inte vet var man har, och i hans fall är det helt och hållet av godo.
För två år sedan gav Hermansson ut den märkliga och underbart uppiggande romanen ”Ich bin ein Bibliothekar!”, om en inställsam och genompositiv bibliotekarie vars arbetsplats utsätts för marknadsmässig omdaning.
Nu kommer hans sjätte bok, den till omfånget minimala volymen Jag önskar att jag vore lika vacker som Sebastian tror att han är.
Här berättas om 39-årige Leif Larsson, en man med mer sömn i sig än kroppen har plats för. Han vill kärleken men kärleken vill inte honom, som han själv på sitt naivt klyschiga sätt sammanfattar sitt livs dilemma. Den skrytsamme brodern Sebastian har bättre tur hos kvinnorna, åtminstone på det sexuella planet.
Men så svarar Leif på en kontaktannons och träffar Lovejoy, en kvinna lika varm och kärleksfull som hennes namn antyder. Lyckliga dagar följer, fyllda av god mat, årgångsviner och lika bisarra som vardagliga samtal. Men den där tröttheten vägrar ge med sig ...
Christer Hermansson låter Leif berätta sin historia i jagform, och precis som i den föregående romanen är det svårt att veta hur författaren själv egentligen ser på sin protagonist. Vid en första anblick kan man få för sig att texten är laddad med ironisk distans gentemot den kärlekstörstande Leif. Läst så är romanen nog så underhållande.
Men det är också fullt möjligt att Hermansson verkligen står oreserverat på huvudpersonens sida, hur
fånig han än må te sig. Han kanske till och med identifierar sig med honom? En sådan läsart gör mötet med Leif bara ännu mer omtumlande och spännande. För hur ska man ställa sig till en man som helst uttrycker sina tankar om kärleken och livet i små sentensliknande plattityder som skulle platsa på vilket gratulationskort som helst? Han gör det ju med så stort allvar och med en så ärlig känsla att man till sist faktiskt tvingas ta till sig och fundera på det han säger. Och när de egna formuleringarna inte räcker till citerar han hejvilt, Montaigne, Gunnar Björling, Kristian Lundberg eller Nazareth - allt går lika bra.
Hos Hermansson sammansmälter det banala med det djupsinniga, det vardagliga med det udda, och resultatet är lika oemotståndligt som komiskt. Romanen överraskar oavbrutet med oväntade vändningar och okonventionella ordval, liksom med personernas samtalsämnen och anekdoter om allt från danska mäns spermakvalitet till tv-serien Macahans. Jag brister gång på gång ut i små häpna fniss, läser om
formuleringar och stycken, återberättar passager för vänner som ännu inte läst boken.
Med ”Jag önskar att jag vore lika vacker som Sebastian tror att han är” har svensk litteratur blivit både lite konstigare och lite rikare. Det är tur att Christer Hermansson finns.
