Nobelfestglamour blandas med landsbygdens fattigdom i den Kamerunfödda, men numera Stockholmsboende, Brigitte Gachas debutroman ”Ugglemasken”. Den utspelar sig under några intensiva dagar i ett vintrigt Stockholm, dit den unga huvudpersonen Màdoumà kommit i sällskap med sin man Antoinin, som skall ta emot Nobelpriset i fysik. Dagarna i Sverige, där Màdoumà förhäxas av snön och iakttar de oräkneliga skillnaderna mellan värdlandet och hennes eget hemland Kamerun, blandas med berättelsen om livet före giftermålet och den berättelse som binder samman hennes, moderns och mormoderns historia.


Som varande en utseendemässig kopia av sin mormor har hon fått bära tyngden av den äldre kvinnans olyckliga liv, då de delar samma namn blir hon så sammansmält med henne att varken modern eller mormodern ser henne som annat än den yngre halvan av mormoderns tudelade person. Äktenskapet med Antoinin blir det som ger henne möjlighet att lämna det slumliknande område, kallat K5, där hon bott i kärleksfull symbios med de båda äldre kvinnorna. I stället blir hennes roll den som ”Mor” åt Antoinins betydligt äldre ogifta systrar, och den enorma mängd besökare och matgäster som kommer för att hylla landets förste Nobelpristagare.


Gacha låter resan bort från hemlandet bli det tillfälle då Màdoumà skall få en egen kvinnlig identitet, genom ett återuppväckande av den kärlek och fysiska närhet mellan henne och Antoinin som sakta försvunnit under tyngden av den senares arbete och de ständigt närvarande systrarnas ogillande. Romanens grundtanke är god, i sin vilja att utforska identitet, arv och självbild, och att låta motsatser på olika plan och i olika sammanhang brytas mot varandra.

Tyvärr drunknar ambitionen i ett alltför otuktat ordflöde, som med jämna mellanrum berövar texten både dess nerv och tempo. Mycket av det som sägs, om både stort och smått, upprepas dessutom alltför många gånger. Till sist blir man som läsare sittande med en känsla av att ta del av samma sak om och om igen, oavsett om det handlar om Màdoumàs dagliga provande av sin aftonklänning, svartsjukan på makens arbete, sorgen över hennes bristande kunskaper om världen, eller om hennes viktiga roll som mormoderns andra halva.


Som bäst fungerar romanen när Gacha släpper Màdoumàs ibland rent tvångsmässiga självreflekterande och jagbeskrivande, till förmån för ett mer enkelt och avskalat berättande. Där hamnar dock boken alltför sällan, de goda ambitionerna till trots.