Den moderna berättelsen om den svenska småstaden, sedd ur ett ungdomsperspektiv, har som bekant berättats åtskilliga gånger på senare år, både på film och i bokform. Nu har ytterligare en ”Fucking Åmål” satts på pränt, fast den utspelar sig i Växjö den här gången. Det är Ester Roxberg som debuterar med ungdomsromanen ”Antiloper”.

Roxberg är en av alla dessa unga, begåvade kvinnor som i detta nu tycks ta över den svenska scenen för ungdomsromaner. I ”Antiloper” är det framför allt gymnasisten Astrid som berättar, men även väninnan Ellens röst ges utrymme, i form av insprängda brev. Och bakom dessa båda röster är det tydligt hur det döljer sig ytterligare en ungdomlig röst, nämligen Roxbergs egen.

Jag tror att det är just detta sistnämnda som ger berättelsen dess nerv och autenticitet. Småstadsperspektivet får därtill finna sig i att alltmer överskuggas av universell och tidlös ungdomsproblematik. Det här är äkta gymnasialt, om man nu kan använda detta ord i positiv bemärkelse.

I grunden är det en becksvart historia som successivt nystas upp framför ögonen på läsaren. Det handlar om existentiell desperation och om hopplösheten kring att vilja, men inte kunna, hjälpa en ung människa som inte längre finner någon mening med livet. Som i en grekisk tragedi vet man också från första meningen att allt kommer att gå åt helvete i slutet.

Roxberg är tveklöst en skicklig dramaturg och stilist, och även om det finns några ojämna passager som inte riktigt lyfter, så är detta en berättelse som tränger sig på och skakar om.

Roxberg är även klok nog att sluta boken med en strimma av ljus vid horisonten. Detta ljus sprider sig också till berättaren Astrids ord, vilket syns i ett flertal vackra, poetiskt exakta formuleringar. Som till exempel i den avslutande, försiktigt optimistiska meningen: ”Trafikljusen lyser fortfarande grönt, för allt som skulle bli du, och allt som ska bli jag.”