Harald Rosenløw Eeg fick mycket uppmärksamhet när den här boken gavs ut i Norge förra hösten, och det är inte så konstigt. Det är en roman om ett (förmodat) terrordåd i Oslo, med ungdomar i centrum, som släpptes bara någon månad efter verklighetens terrordåd i Oslo och på Utøya.

Och boken förtjänar verkligen uppmärksamheten. Inte bara för att ämnet plötsligt blev otäckt aktuellt, utan också för att det är en väldigt bra roman. Bra för att karaktärerna är så skickligt utmejslade. Bra för att författaren skriver med ett drastiskt bildspråk som jag gillar. Men kanske framför allt bra för att hela handlingsförloppet är så vansinnigt spännande och snyggt upplagt att man som läsare blir fast redan på första sidan.

Men (för det kommer ett sådant) … ändå känner jag mig lite, lite besviken när jag läst klart.

”Ska bara dö först” är ett avancerat romanbygge, med fem huvudpersoner. Ida, Sherpa, Albert, Anjo och Bruno går alla i samma klass, men känner egentligen inte varandra speciellt bra. Den här dagen har de av olika anledningar blivit försenade till en skolutflykt, och sitter i samma tunnelbanevagn när världen plötsligt exploderar runt dem.

När Sherpa lyckas öppna ögonen ser han döda kroppar överallt, och tåget är tillknycklat som om Gud har vikt ihop vagnen som en mjölkkartong. Det är bara de fem klasskompisarna som överlevt smällen. Nu är de instängda djupt under jorden, skadade och livrädda, utan kontakt med omvärlden. När kommer hjälpen? Och hur ska de förhålla sig till varandra i den här extrema situationen?

Det är så realistiskt och skickligt skildrat att det känns som om jag själv är där, i den demolerade tunnelbanevagnen.

Men sedan händer något med berättelsen. I gränslandet mellan ungdomarnas liv och död överger Harald Rosenløw Eeg den knivskarpa realismen och glider över i något annat, mer diffust. Och plötsligt sitter jag där och undrar: Vad är det egentligen som händer nu? Vad är verkligt? Vad är fantasi? Och vilka är de där skuggliknande figurerna som plötsligt börjar röra sig i underjorden, utanför tunnelbanevagnen?

Redan från starten är den här ungdomsromanen ganska krävande med sina fem berättarperspektiv, två tidsplan och frågor som aldrig får något absolut svar. För mig hade det räckt alldeles utmärkt om författaren stannat där, utan att lägga till den drömska dödsrikesskildringen. Den stör faktiskt mer än den tillför.