Under läsningen av denna ”sanna berättelse ur livet” grips man av misstanken att alltsammans är en moralitet diktad av författaren till läsarens uppbyggelse, en skickligt iscensatt litterär mystifikation.
Men misstanken är orimlig. Bevisen för historiens äkthet är många, gedigna och omöjliga att ifrågasätta. De utgörs av brev, allehanda foton, kontrollerbara uppgifter, namngivna personer. Det är inte alls Burk-Curts närvaro i världen man ifrågasätter utan den stenhårda, rent sagoaktiga konsekvens med vilken tre generationer tappra norrlänningar arbetade på glädjens undergång. Vilket inte hindrar att man ser på dem med aktning och ömhet.
Följaktligen har jag beslutat att betrakta Åke Lundgrens gripande bok om den burksamlande Curt Degerman som en blandning av socialreportage och sjukdomsjournal, skriven av en taktfull och återhållsam journalist.
Redlighet, sparsamhet, gudsfruktan är dygder som utmärker den förste i trion, farfadern Jonas Degerman, född under den stora nödens år 1868. Glädjen tycks ännu inte helt ha lämnat hans liv, drängens, som skall komma upp sig, utnämnas till kyrkvärd, bli ledamot av kommunfullmäktige och far till sex barn. Fast redan då vistas hans fru Karolina i en kylig tillbakadragenhet där hon gör föga väsen av sig och sin sjuklighet, medan hon skriver vackra brev till sina barn.
Läsaren skall minnas en underbar rad av hennes penna, som inte är men lätt kunde bli början på en dikt: ”Det kom en rägnil, men aldrig mera”.
I sonen Georgs liv finns plats bara för slit och släp. Han arbetar inte från tidiga morgonen till sena kvällen utan dygnet runt. Pengar han tjänar får inte lämna hans börs. Det handlar inte om vanlig girighet utan om en ärvd, djupt rotad, allt förtärande rädsla för fattigdomen, en rädsla som hindrar honom från att leva i glädje. Han är aldrig hemma, hans fru är olycklig, Curt, den enfödde sonen som skall och måste ”bli något” har inga leksaker, får söka sig glädjen någon annanstans än hemma, hos sina fyra fastrar till exempel.
Fattigdomens förbannelse, den i två led ärvda skräcken för den, drabbar hårdast den tredje generationens Curt, barnbarnet till myndige Jonas Degerman med den yviga mustaschen och fasta blicken. Författaren serverar fakta, men det blir ändå läsarens sak att lösa denne norrländske kung Midas gåta, och själv svara på frågan vad det var han egentligen letade efter i Skellefteås papperskorgar, och om han, i likhet med antikens konung, någonsin kom på bättre tankar och bad gudarna att ta tillbaka sin gåva: att förvandla allt han rörde vid till guld.
För mig är boken om Jonas Degermans barnbarn inte en bok om ett original som litet föraktfullt kallades Burk-Curt, utan om Curt Degerman som i sin strävan efter friheten hamnade i självförtryck. Min enda invändning mot boken gäller den smått pikanta titeln ”Burk-Curt”, ytterligare kryddad av undertitelns ”Samlaren som blev miljonär”. Här sviker författarens taktkänsla.
