Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Berättelsens Lillemor Troj är en uppburen akademiledamot, vars karriär inleddes med detektivromaner för att sedan växa till ett betydande författarskap. Hon klär sig propert och har en förkärlek för blommor. Nå, inget nytt under autofiktionens himmel. Men Lillemor är inte ensam om den här historien. Barbro Andersson, Babba kallad, är den som ställer saker på ända. När romanen inleds har Lillemor fått ett manus i handen som visar sig handla om hennes eget liv. Det vill säga som Babba berättar det. Denna skildring hotar att krossa Lillemor. Sedan årtionden tillbaka lever hon under en tvivelaktig sanning, och om det verkliga förhållandet skulle uppdagas är hon slut som författare och berövad det enda liv hon känner till.

Relationen mellan Lillemor och Babba tar sin början långt tidigare, först i Kramfors sociala skiktningar och sedan i Uppsala med dess spastiska tillställningar och djupa misogyni. 1950-talet blev, som konstateras i romanen, ett magnifikt litterärt årtionde, men det hjälpte knappast dessa två giftasvuxna kvinnor.

Lillemor är den vackra, som klär i rosa och alltid tänker på hur hon tar sig ut. Babba kan inte ta sig ut. Eftersom hon är för ful för att bli författare behöver hon ett annat ansikte att skicka med till en novelltävling. Babba övertalar Lillemor att ställa upp och därmed inleds ett livslångt beroende, där de båda kvinnorna ska växa som två rotsystem i ett för trångt kärl. Inte som vänner, som parasiter.

Det är ett stycke kvinno- och samtidshistoria som rullas upp i berättelsen om Lillemor och Babba. Baksidestexten talar om en uppsluppen lek och vass skildring av det litterära livet. Det ska erkännas att det ibland är svårt att se det uppsluppna för alla vassa taggar. Men det är ironiskt att en roman som rymmer så mycket avsky för samtiden tar sig an det litterära grepp som är mest i ropet. Giftigheterna haglar, här finns egentligen bara välvilja gentemot det som är gammalt. Gammal skog och gamla hundar. Varför?

En ledtråd antyds i en passage där skrivandet diskuteras. Babba (som är sarkasmen personifierad) hävdar att utan föraktet skulle ingenting ha blivit skrivet. Och trots att hon säkert har sina skäl, sorgliga skäl, så har hon fel. Litteraturen legitimerar inte förakt.

Men jag applåderar ömsintheten som ändå finns. Skildringen av di gamle i Akademien. Bilden av ett Sverige som existerar i nuet, flammande rönnar och kåldolmar på älgfärs i en grå norrländsk stuga. Harmen över Bo Setterlinds förfärliga dikt om döden… och när Babba börjar leka med vinannonser och klistra in varningstexter i antikvariatböckerna ”Litteratur påverkar hjärnan och minskar fruktsamheten” fattar jag äntligen sympati för denna häxan surtant. Även om hon är ute och cyklar när hon påstår att dagens barn kommer att tro att varningstexterna är på riktigt. (Innerstadsungarna kommer förstås att vara mera autofiktiva och kritiska än någonsin.)

Det är trots allt en lek, romanskrivandet. En lek på blodigt allvar. Och Kerstin Ekman ställer igen den hisnande fråga som återkommer i varje god autofiktion. Inför vems blick lever människan? Har hon överhuvudtaget en aning om hur stor makt den har som hon skriver sig inför? Jag blir lättad, glad, för att Ekman ställer frågorna med hjälp av sina romangestalter istället för att som de litterära bekännarna tvinga mig förtära deras barn.

Hon vidgår makten, hur svårt det är att definiera sig själv utan tillgång till ett språk. Berättelsen är ett maktspråk. Men den som blivit berättad sitter tystad kvar vid vägkanten där den färggranna och larmande processionen av berättelser dragit fram. Hon undersöker strategierna. Vad innebär det att verkligen kunna skriva anonymt, som Babba? Vad gör det med skrivandet? Det går att tänka på som en lockelse, men Ekman är alldeles för klok för att idealisera den. För Lillemor är det inte entydigt: hon önskar varje människa den pirrande upplevelsen att läsa romanen om sig själv.

Så är ”Grand final i skojarbranschen” en riktigt romanig roman som vägrar kompromissa vare sig med berättelsen eller med idéinnehållet. Däri ligger dess storhet.