Harry Bernstein i sitt hem i Brick. New Jersey. Från bokhyllan plockar han fram ett exemplar av den första utgåvan av debutromanen - som faktiskt var på svenska.
Foto: Mel Evans/AP
De flesta yrken har förmodligen ett bäst före-datum, så icke författarens. I varje fall inte om man ska döma av Harry Bernstein vars debutroman ”Den osynliga väggen” publicerades när han var 95. Nu landar Drömmen på bokhandelsdiskarna och Bernstein fyller 98 nu i maj. Man kan läsa böckerna som två delar av en berättelse om författaren som ung.
Men att det är en mycket gammal man som på detta sätt har nedtecknat sina minnen röjs varken i språkets ungdomliga energi eller i tankens blixtrande klarhet.
Det är lika bra att säga som det är på en gång, Harry Bernstein har gjort det igen, ”Drömmen” är om möjligt lika strålande bra som ”Den osynliga väggen”, kanske är den till och med lite roligare bitvis. Ibland var det verkligen lätt att hålla sig för skratt när man läste om den unge Arrys vedermödor i en delvis judefientlig omgivning och med en veritabel mardröm till far som ständigt plågade sin stackars lilla familj med sitt dåliga humör och sin kärlekslöshet.
I ”Drömmen” har Arry fått tillbaka h-et i namnet, kanske för att familjen till sist kan emigrera från England (där man inte uttalade h-et) till drömlandet Amerika, och fadern förvandlas ställvis till en krumelur som ingen verkar kunna ta på allvar längre.
Men ond är han fortfarande och ett antal gånger begår han oförlåtliga försyndelser mot Harrys mor och mot sina barn; Harrys hat mot fadern kommer egentligen aldrig att avta. Det händer dock att man i den andra boken uppgivet skrattar åt denne far som måste börja varje mening, om han undantagsvis upplåter sin hemska stämma, med formelversen: ”Varför i helvetes jävlar ...?”
I början av 20-talet flyttar Harrys familj från den extrema fattigdomen i England till faderns släktingar i Chicago. Harrys syster Lily blir dock kvar med den kristne man hon har gift sig med. Harry tänker ibland på hur modern samlade familjen för att sitta ”shiva” för den judiska dottern som gift sig med en kristen man och därför betraktades som död.
Annars är hela släkten samlad i Amerika och så småningom lyckas man inrätta sig i sitt nya liv och drömmen om Amerika blir sann. Man får uppleva det glada 20-talet. Alla familjemedlemmar, förutom de yngsta barnen Harry och hans lillebror, får jobb, till och med fadern.
Båda Harrys föräldrar har rötter i Polen. En historia om faderns ursprung – hur hans föräldrar övergav honom i Polen när han var i tioårsåldern – turneras i ”Drömmen” på ett intressant sätt. Är denna berättelse sann eller var det bara ett sätt för fadern att få modern att tycka synd om honom och bli kvar vid hans sida?
Harrys fars svekfulla föräldrar drog vidare till Amerika när de lämpat av sonen hos Harrys mor, för att förenkla det hela, och nu har familjen från England alltså återförenats med sina släktingar.
Det dröjer emellertid ganska länge innan man får veta vem som betalat för den dyra ångbåtsresan mellan Liverpool och kanadensiska Quebec, och fler hemligheter ska uppdagas så småningom, men mer ska inte avslöjas på denna plats. Inte mer än att depressionen naturligtvis infinner sig lika säkert som amen i kyrkan mot slutet av 20-talet, och att den fattigdom familjen då kommer att uppleva förstås blir fullt i paritet med den de några år tidigare emigrerade ifrån.
Jag kan inte låta bli att undra över om Harry Bernsteins böcker hade blivit lika verkningsfulla och starka utan porträttet av den alltid lika infernaliskt elake och egoistiske fadern. Modern är nämligen snudd på änglalik med alla sina uppoffringar. Allt hon någonsin företar sig är för familjens bästa och om fadern hade varit likadan hade Bernstein förmodligen inte haft något att skriva om. Nu blir böckerna verkningsfulla på grund av det ständigt underliggande hotet från fadern. Vad ska han ta sig till härnäst? Vem ska han vara oförskämd emot? Vilken glad tillställning ska han förvandla till en enbart pinsam dito?
Jag tänker på detta eftersom fadern under en period – efter att ha begått några exempellösa dumheter och faktiskt ångrat sig – är egendomligt förändrad, hjälper modern med disken, går inte ut om kvällarna för att återvända aspackad i gryningen. Något av den mörka energi som för övrigt driver dessa böcker framåt går under några sidor förlorad. Det är faktiskt egenartat. Som tur är blir fadern sig själv igen och Harry Bernstein återvänder till det han kan bäst: att låta faderns skurkaktighet bli den motor som håller prosan levande, insiktsfull, rolig, drabbande och rent ut sagt omöjlig att värja sig emot.
