Mitt i Sveriges hjärta, vid Kungsträdgården i Stockholm, ligger den romersk-katolska kyrkan, S:ta Eugenia. Den man som, mer än de flesta drev fram detta bygge, var Peter Hornung, tysk jesuitpater som avled sommaren 2006. I sin minnesbok Du skaffade rum för mina steg (208 s, Fredestad förlag) ger han intressanta inblickar i sin egen väg in i Sverige. Mycket är okänt för de flesta, bland andra att Hjalmar Mehr och Arne S Lundberg tillhörde dem som möjliggjorde kyrkbygget vid Kungsträdgården.

Peter Hornung härstammar från Münster, Tyskland. Hans skildring av barndom och ungdom visar bland annat de höga barriärerna mellan konfessionerna i Tyskland. Vid den evangeliska fakulteten i Münster var Karl Barth professor. Han var en av de främsta kristna motståndsledarna mot Hitler. Han blev avsatt och utvisad. En av Barths kollegor, Wilhelm Stählin, stod till att börja med öppet vid hans sida. Allt detta passerade obemärkt för den unge Peter Hornung.

Han befann sig som troende katolik i samma kamp. Därför gick han inte med i Hitlerjugend. Inför studentexamen sattes han på prov. Rektorn förklarade att examen inte bara handlade om kunskaper utan också om politisk och social mognad. Den som inte var politiskt korrekt var inte mogen och kunde alltså inte bli student. Hornung talade med sin klassföreståndare, som visserligen själv var nazist men ändå förstod hans situation. Läraren underströk att valet var elevens eget. Det var inte nödvändigt att falla till föga. Han kunde också strunta i ”mognaden” och avstå från möjligheten att studera vid universitet. Då skulle han ha den inre tillfredsställelsen att inte ha böjt knä för Baal.

Hur gjorde Hornung? Han gick in i den frivilliga nazistiska bil­kåren – och blev student. Han skriver: ”Inombords mådde jag pyton. Jag hade fallit till föga. Även jag.”

Hur gjorde andra? De flesta gjorde som Peter Hornung. Till och med Wilhelm Stählin följde vid ett tillfälle ett påbud att hänga ut hakkorsflaggan utanför sitt hus. Han skrev senare: ”Mycket i mitt liv, som inte gått väl, härstammar från detta ögonblick.”

Vad Peter Hornung berättar är djupt tänkvärt. Man kan böja sig för ett starkt yttre tryck. Men den inre tillfredsställelsen av att inte ha böjt knä för Baal går man miste om. Efteråt är man inte längre samma människa. Det har följder att falla till föga.