”Dikter som får läsaren att känna sig riktigt genomsköljd av kärlek och bli en aning lyckligare.” Så skriver debutanten Helena Olsson på sin hemsida om diktsamlingen Ekorrar Monolit You. Det är en modig innehållsdeklaration. Jag betvivlar inte författarens uppriktighet. Första intrycket blir av ett slags ”feel good”-poesi, en lyrikens motsvarighet till lättsammare prosaalster signerade en Marian Keyes eller Helen Fielding. Men det är inte riktigt rättvisande.

Tematiskt kretsar dikterna kring vackra, oftast rofyllda naturintryck. Titelns ekorrar spelar förvisso en huvudroll. De samlar mat och busar, allt med samma lekfulla effektivitet. Är det idylldiktningen som är på väg att återupplivas? Man kan konstatera att mycket av det som blivit snudd på obligatorium hos yngre svenska poeter här saknas: uppsökandet av de extrema känslotillstånden (ett arv från modernismen); fascinationen för våld och ondska; de närgångna iakttagelserna av kroppsligt sönderfall och deformering (sår, utsöndringar, avföring med mera). Det är inget man behöver sakna.

Olssons dikter bjuder ett annat slags motstånd. Frågan är om det är tillräckligt – och om det är kongenialt med det lyckoframkallande syftet. Jag tänker på dikternas såväl semantiskt som syntaktiskt mångtydiga form. Meningen blir undanglidande på ett sätt som här riskerar att bli oengagerande snarare än produktivt. Merparten av det poetiska grovarbetet får utföras av nostalgiskt eller sentimentalt färgade signalord, gärna invävda i ”svengelska” konstruktioner. Så här låter det i dikten ”Medan the moon explodes”:

Medan månen och änder

while she is

traintåget går i superspeed fart

sockerkantad tropical du

Fun!

Knattepinne GB

Olsson visar på ett alls inte ointressant sätt hur en idyll för 2000-talet tycks vara otänkbar utan närvaron av populärkulturell jargong och varumärken. Problemet är att hon stannar där, vid själva demonstrationen. För kritik och problematiseringar av detta tillstånd får läsaren söka sig någon annanstans.