Pär Hansson är en poet som konsekvent rört sig i det västerbottniska landskapet, vars dikter beskrivit en ung till inte så ung mans uppväxt och släktband mot bakgrund av dess flora och fauna.

I den nya diktsamlingen har den bekanta lantidyllen fått sällskap av en mer kaotisk urban miljö. I ”Motorsågsminne” flyttar Pär Hansson helt enkelt in i storstaden. Den har visserligen skymtat förbi tidigare, till exempel i 2005 års ”Lavinflaggor”. Där var den ett tydligt gestaltat Göteborg, här är den mer ett anonymt gytter, kommersialiserat och byråkratiskt. Landet finns kvar men något undanskuffat, som ett slags behållare för minnena och bakgrund för de mer idylliska delarna av familjelivet.

Kanske är det som konsekvens av stadens intrång i poesin som Hansson nu grubblar mer än tidigare över dikternas värde och natur. Han verkar pröva nya grepp i denna samling, å ena sidan mer magi och dröm, å andra sidan mer konkret vardag som promenader med barnvagnen och observationer av barnens lekar och tankevärld.

Gränsen mellan vardag och dröm är inte särskilt tydlig. Mitt i övertäckandet av en brunn dyker något upp som placerar scenen någon helt annanstans:

jag vet inte säkert var denna dröm övergick

i denna dröm om död och dagsljus

I ”Motorsågsminne” har fantasin företräde. Kanske är det den som utgör det poesins existensberättigande som Hansson hela tiden tycks söka efter. ”Hur ska jag motivera/ det jag gör” skriver han på ett ställe, och ställt i relation till diktjagets observationer av samhället omkring honom, reklamen som ockuperar, de absurda kraven från myndigheterna, är det helt klart en viktig fråga.

Hansson väger ständigt vikten av det han skriver. Mäter det mot barnets första upptäckande av orden. Och just ur det perspektivet blir kanske språkets betydelse som tydligast: den första viljan till kommunikation, glädjen över att kunna interagera med världen. Det står i stark kontrast till arbetsförmedlarens uppmaning till diktjaget om att han inte får skriva om han samtidigt går på a-kassa, ”Inte ens på din fritid!”.

Ibland tycks Hansson själv hitta tillbaka till den där ursprungliga språkglädjen, och det är också då som man som läsare har det som roligast. Som när västerbottniskan tar över texten: ”Ha juse jort oss större/ än föräldra våra Ha juse jort oss minner”.

Att Hansson inte tycks vilja välja väg mellan västerbottniskt lantliv och urbanitet denna gång, varken tematiskt eller språkligt, gör att dikterna rymmer den olösta konflikten inom sig. Det ger dem en oväntad styrka. Diktjaget både flyr och går in i marknads- och samhällsstrukturerna. Liksom dröm och verklighet blandas samman, liksom de döda och de levande ryms i samma hus.