Till de tidigt döda i svensk litteratur hör Eva Neander (1921–1950); antagligen begick hon självmord. Någon stor uppmärksamhet har hon inte fått; karakteristiskt nog nämns hon bara i förbigående i ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria”, och då bara som patient på det behandlingshem i Alingsås där Karin Boye tillbringade sin sista tid.

I den mån hon har uppmärksammats–av bland andra Kerstin Berggren och Bo Strömstedt – är det dock med respekt, och en av hennes noveller fick för några år sedan ge titel åt ett urval 40-talsnoveller, sammanställt av Olle Thörnwall: ”Historien om Julia” (2000).

Förhoppningsvis har hennes tid äntligen kommit. De tre ytterst subtila prosaverk som gavs ut under hennes livstid har nu samlats i en vacker volym: Dimman Staden Nattljus. I en initierad efterskrift tecknar Jenny Björklund författarens öde och skisserar också en analys av författarskapet.

Hur man ska etikettera de olika böckerna är inte självklart. Ingen av dem är omfångsrik. ”Dimman” (1946) skulle kunna kallas en roman eller långnovell – den har för övrigt vuxit fram ur en kort novell. ”Staden” (1947) ses vanligen som en novellsamling, men Jenny Björklund föredrar av någon anledning att kalla den en roman; ”Nattljus” (1949) är tveklöst en novellsamling. Under Neanders livstid utkom också den litterärt obetydliga diktsamlingen ”Död idyll” (1947).

Efter hennes död utgavs den blandade ”Lilla bror och lilla syster” (1951) med förord av Karl Vennberg. Ett par av den handfull dikter som där ingår visar att hon hade utvecklingsmöjligheter även som poet. I den posthuma volymen ingår också en oväntat robust självbiografisk text, där hon berättar om sin tidigt döde fars släkt, som kom från Finnerödja. Hon dröjer där något vid den ståndscirkulation som gav flera i faderns syskonskara en inte helt oproblematisk klassresa uppåt och som även förde dem bort från deras uppväxtmiljö. Själv hittades hon död vid sjön Unden i just Finnerödja en vinterdag 1950, ännu inte fyllda 29 år. Medvetet eller omedvetet slöt hon därmed en cirkel.

I den postuma volymen ingår också en ofullbordad roman och några noveller. Särskilt central är titelnovellen; den och ytterligare något ur ”Lilla bror och lilla syster” hade gärna kunnat ingå i den här samlingsvolymen.

Men även om man som här bara samlar de tre prosaverk som kom ut under Neanders livstid, är det inte svårt att se såväl kontinuiteten som de nyckfulla brotten i författarskapet. Med uppväxtens Härnösand som ram, tecknar ­Neander ett visserligen litet, men förgrenat litterärt universum, som är gemensamt för de olika böckerna och där samma personer uppträder i text efter text sedda från olika håll.

Sådant kan göra läsaren förvirrad. De kvinnor och flickor som vi möter i Neanders värld–Bitte, Agneta, Marie, Margit och ­andra–är inga riktigt sammanhängande personligheter. Det är som om Neander hade en liten uppsättning namn, som hon klistrade på ett betydligt större antal personer, och att hennes persongalleri på så sätt egentligen är större än vad den lilla namnkatalogen antyder. Man kan också vända på resonemanget: vad hon skärskådar är mänskliga beteenden och reaktionsmönster, som i varje enskild text får mer eller mindre dominera de fragmentariska personer som de knutits till.

Det innebär också att hennes litterära universum snarare är psykologiskt än socialt förgrenat och att de centrala personerna på olika sätt är psykologiskt besläktade. Hämmade, med tidvis klen livskraft, åsidosatta, fördrömda, avskärmade–ibland bakom sjukhusmurar–går dessa hyperkänsliga gestalter sin svåra väg genom livet. Vi ser dem i episoder och situationer, där de är pressade och trängda, längtande efter hängivenhet och kärlek. Runt dem glimtar mer eller mindre schablonartade bifigurer förbi. Delvis är det fråga om en lyriskt koncentrerad teknik som påminner om en del av den lyriska kortprosa som skrivs i dag.

Ofta handlar Neanders texter om nära relationer och beroenden: mellan barn och föräldrar, mellan makar, mellan syskon. Vem som är beroende av vem är inte alltid självklart. Över huvud taget blir Neander mer och mer sparsamt informativ och alltmer intensivt förtätad – flera av novellerna i ”Nattljus” är korta, sönderklippta reflexer av komplicerade individer och deras relationsmönster. I den allra sista novellen utvecklas en symbolik som på ett mardrömsartat sätt får realismen att bågna.

Med all rätt hävdar Jenny Björklund att Neander skriver om allmänmänskliga problem, men eftersom dessa framför allt aktualiseras via kvinnor i hennes författarskap, har hon blivit bortglömd. ”Eva Neanders kvinnor är olyckliga för att de är kvinnor och för att de är människor”, skriver Björklund och påpekar att det i litteraturhistorien verkar vara så att man associerar män med det som är allmänmänskligt, medan kvinnor och kön kopplas samman.

Naturligtvis har hon alldeles rätt. Men kanske är tiden nu mogen att möta detta alltför undanskymda författarskap? Man kan alltid hoppas–och man kan då också hoppas på en nyutgivning av ”Lilla bror och lilla syster”. Som den titeln antyder, finns det faktiskt också mer eller mindre sköra pojkar och män i hennes persongalleri.