Under några få år i slutet på sextiotalet och början av sjuttiotalet lyckades ett tusental retoriker, ett par miljoner sympatisörer och ett litet antal ”handlingsberedda” i Europa skapa en illusion om att Tiden Var Mogen och världsrevolutionen påbörjad. Perioden föregicks av det tidiga sextiotalets kulturella och ideologiska mångsyssleri, och idag är de återstående ”68-orna” benägna att i tillbakablick krypa in under detta blommiga parasoll av frihet och frigjordhet. Men den bottenfruset akademistiska vänstern steriliserade i själva verket bort mångfalden av solidaritets- och alternativrörelser. Den var i konsekvens med deras uppror, men ville monopolisera tänkandet. Varför var den så skrämmande, ännu när de absoluta anspråken splittrat den i fundamentalistiska sekter? Hur lyckades den få sina hot att låta trovärdiga? Jag tror inte att terrorismen var den avgörande orsaken, utan den mänskliga attityden. Att inte vara nåbar är ett slags makt och yttervänstern höll sig föraktfullt inkommunikabel för argument, för diskussion, för vädjande och förtrolighet. Stenansikten stirrade tillbaka på förflugna leenden. Att personligen ”skrida till handling” i terrorism förblev teori för de flesta, men framstod ändå inte som en avvikelse från attityden. Man förskansade sig i en osensuell gemenskap för att utveckla offensiva egenskaper.
FÖRSTA ANBLICKEN av Steve Sem-Sandbergs dokumentärroman Theres kan ge känslor av olust. Den förstärks av omslagsbilden, där huvudpersonen Ulrike Meinhof ligger död, med märke om halsen efter snaran. Men den uppstår egentligen inför utsikten att som läsare återknyta kontakten med en argumentation, vilken i sak grundade sig på rimliga ståndpunkter men i sitt skanderande upphörde att vara saklig och blev en estetik. Och detta med förankring i den gren av tyska språket som skulle kunna kallas ”sociologiska” eller ”filosofemiska”, känslig, nyanserad och reflekterande som en plåtsax.
Mycket snart upphör dock de nästan betingade invändningarna, för detta är en roman som från första sidan följer en helt egen och originell väg. Sem-Sandbergs val av genre - dokumentär - och hans förståelse av denna konstform lägger honom kongenialt nära sitt material, samtidigt som han förblir skaparen. Dokumentären var senast sextio- och sjuttiotalens konstform, i en artikel i BLM 1968 utredde Peter Weiss dess formvärld och principer och hävdade bl a att den hade till uppgift att vara partisk och kämpande. Sem-Sandberg är kanske partisk och säkert kämpande, men inte i Weiss teoretiska bemärkelse. (Dock kan han ha tagit intryck av den lysande praktiken.) Han tar inte parti för Baader och Ensslin, inte heller för Meinhof, inte för de eleganta sympatisörerna i universitetsvänstern eller de sentimentala förståarna bland författarna, ej heller för huvudjägarna i tabloiderna, som återanvänder sina villebråd som ”martyrer” så snart de hamnat inom lås och bom. Han är inte ens partisk till förmån för sina illustrerande citat, sina metaforer - som den om valarna som simmar mellan isvakar - sitt autentiska material eller den egna idé som format det efter vissa premisser och proportioner.
DET SOM FÖRBLIR giltigt genom framställningen är inte den ena - alltmer kryptiska - politiska ståndpunkten eller den andra, utan handlingens inre mångfald, dess anknytning till själsliga och filosofiska sammanhang utanför RAF-melodramat. Om Sem-Sandberg hade valt fiktionsformen för sin bok hade han riskerat otydlighet på den punkten. Den psykologiska romanen lägger motivkrets och känslor på sin botten och låter symptomen stiga till handlingens yta. Läsaren tolkar utifrån symptom. I ”Theres” berättar författaren utifrån och in, han är minutiös med ytan, temperaturen, vågmönstret, molnskuggorna. Förståelsens väg blir den motsatta. Läsningen och minnets ”efterläsning” letar sig in under symptomen och forskar efter ett motiviskt mönster som förblir rörligt långt där nere i vattentrycket. Det etableras inte, det pågår.
Romanens öppna form är nästan paradoxalt genomarbetad. Den avväger mellan distans och närhet, inlevelse och granskning. Den möblerar med collagespeglar, dess dramaturgi får en att i spänning sluka en handling som man redan känner till. Och dess problematisering innehåller fler teman, hela och fragmentariska, än man kan fånga upp under en genomläsning. De återberättar Ulrike Meinhofs liv på ett mycket välkänt - ”normalt” - och ändå helt annorlunda sätt.
Samtidshistoria blir ju historia när nästa generation tar stoffet ifrån sina föräldrar och lägger ett nytt snitt. Det innebär inte nödvändigtvis omvärdering eller ens distansering. Men seendet är i art annorlunda. För den som tolkar händelser i sin samtid ackumuleras vetandet dag för dag, hotbilden är oformlig, proportionerna ofta förvridna, man hinner inte sovra i uppgifterna utan man förblindas samtidigt som extrem synskärpa uppnås i den egna affekten.
TIDSAVSTÅND visar händelsernas summa, dock inte deras sanning. Den absoluta sanningen existerar ju bara som en känsla i nuet och är mer kroppslig än systematisk. När ett intellekt granskar summan, kan det räkna om fakta och kanske därmed nå ett visst beriktigande av historiska vanföreställningar och mytkomplex, men dimensionen av sannhet uppnås faktiskt också här utanför det exaktas ram, intuitivt och med ett flöde av förknippanden. Associationen är det redskap med vilket man lägger sitt snitt i historiskt material.
Steve Sem-Sandberg har gett sin bok titeln ”Theres” - och knappast av en slump eller därför att det låter bra. Gudrun Ensslin lär ha kallat Ulrike Meinhof Teres, anspelande på Teresa av Àvila, nunnan som på 1500-talet reformerade karmeliterorden till asketisk livsföring. Inte som självändamål utan för att frigöra den vitala kraften i bön, en meditativ eller kontemplativ, t o m poetisk kraftutveckling, som reducerar kroppen och det materiella till den förtöjning som man skall vårda på jorden, men som fortlöpande minskar i betydelse för det verkliga livet på andliga plan. Teresa var pegagog och inspiratör för Johannes av Korset, som på senare tid spelat en större roll än hon i den sekulära litteraturen.
Ensslins val av namn säger naturligtvis något om det tilltagande avståndet mellan Meinhof och de andra i ligans eller RAF:s hårda kärna, en konflikt som blev tydligare efter interneringen på våningsplan 7 i Stammheimfängelset. Trots sina ansträngningar att vara en handlingsmänniska i samklang med Baaders och Ensslins nyckfulla definition, glider Meinhof - eller Sem-Sandbergs Meinhof - bit för bit ur de sammanhangen och in i ett kontemplativt mörker, som i stället förbinder henne med kvinnor utanför denna tid och denna cell, solitären, den fågelfria kvinnan i högmod och askes.
Det är ett av romanens ”snitt”. Sophie Scholl nämns också, naturligtvis som en frände utan egentlig närhet, ett associativt fenomen. Flickan i ”Vita Rosens” syskonkrets deltog i en snart beundrad, respektabel, religiös protest mot Hitler, också hon med en nyans av utvaldhet och kroppsbefriad offermystik:
I trygghet och i dimma,
på hemlig stege och av ingen funnen
- o sköna lyckostrimma!
förklädd och nattomspunnen
från huset som låg tyst var jag
försvunnen.
- så lyder en strof av Johannes av Korset (översatt av Hjalmar Gullberg) som dök upp i mitt minne när snittet Teresa, Sophie, Ulrike öppnades. Fruktytorna visar sig torra. Sophie Scholl var trots sin dristighet för ung och oerfaren för att komma utanför sig själv. Ulrike Meinhof tog sitt liv i ett monologiskt själsdunkel, där den påtvingade och självvalda askesen inte gav annan klarhet än korta glimtar som var förtärande.
