Edward Glaeser är Harvard-ekonom och en av storstadens främsta förkämpar. Staden, skriver han, är ”frånvaron av fysiskt utrymme mellan människor och företag”, och i ”Stadens triumf” lovsjunger han den magi som uppstår när många människor trängs på liten yta.
Glaeser är även knuten till den marknadsorienterade tankesmedjan Manhattan Institute, och i Sverige ges hans bok ut av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Det är sålunda ingen chock att handel, konkurrens och entreprenörskap utmålas som städernas frälsning.
Boken är, trots sin titel, inte ett brandtal för staden i allmänhet, utan för en viss typ av modern stad som är tätbebyggd och effektiv, driven av handel och idéutbyte. Man behöver nämligen inte leta länge för att finna exempel på havererade städer. USA:s industristäder (Detroit, Baltimore, Cleveland, Philadelphia med flera) är på dekis och Glaeser konstaterar att av de tio amerikanska städerna som var störst 1950 har åtta idag förlorat minst en femtedel av sin befolkning. Men hans favoritmetropol, New York, har tagit sig igenom sina kriser och är ett av dagens paradexempel på framgångsrika städer.
Resonemangen är medryckande men den som önskat en nyanserad bild av stadens betydelse får se sig snuvad. Det kan kanske skyllas på genren, den intellektuella återvändsgränd som är hårdvinklade big-idea-böcker. Hur som helst är ansträngningarna att belysa stadens problem halvhjärtade, och intressanta spörsmål som huruvida städer verkligen gör människor lyckliga förenklas för att de inte ska grumla tesen om städers förträfflighet.
En svaghet för ekonomiska förklaringsmodeller gör att resonemangen ibland framstår som världsfrånvända. Pengar är alltings mått, så i Glaesers ögon är Wall Streets derivathandlare mycket mer ”produktiva” än Pennsylvanias stålarbetare. Baserat på en besynnerlig selektion av data slår han även fast att folk är lyckligast i städer. Men tittar man på tidningen Fokus ambitiösa ranking av Sveriges bästa platser att bo på så domineras de av små kommuner och förorter. Stockholm, Göteborg och Malmö hamnar långt ner i listan. World Values Survey från 2005 rankar Island, Sverige, Danmark och Nederländerna som världens lyckligaste länder – inte precis nationer som präglas av Glaesers älskade skyskrapeförtätning.
Glaeser är som värst när han ger sig på att analysera storstädernas fattigdomsproblem: ”Städer som Rio har mängder av fattiga människor, eftersom de är förhållandevis bra platser att vara fattig på. När allt kommer omkring kan man fortfarande njuta av Ipanemastranden utan pengar.”
Som bäst är han när han flyhänt skissar en idéhistorisk tablå från de abbasidiska kaliferna i Bagdad, via renässansens Florens fram till dagens New York, för att visa hur städer drivit den kulturella och ekonomiska utvecklingen.
Det finns mycket att älska med städer, och det finns mycket att gilla med Glaesers bok. Men den är snarare en kärleksförklaring än en balanserad analys av den moderna urbanismens utmaningar.
