En rimligare förklaring får titeln efter 150 sidor. Bengt Ohlsson avslöjar då att hans berättare, en namnlös flicka från Lettland som i tonåren har adopterats av en förmögen engelsk dam och fått en brådmogen styvsyster i tioårsåldern, i själva verket är en bra bit äldre än denna. Kolka är namnet på en estnisk by på en udde i Östersjön där hon i sin nya tillvaro varit på semester med sin man.
Nu är ordet – uttalat med tjockt ”l” – det lösenord som öppnar porten till hennes förflutna och samtidigt till den värld där ”den nya tidens familj med barn från olika håll” har sitt hem och får uppleva familjetillvarons nya villkor. Hennes nya hem visar sig vara ett veritabelt palats, en förnäm lantgård i vars huvudbyggnad hon hela tiden går vilse i tankar på det ”onga bonga-land” hon kommer från – en avkrok där ett sådant ”gods” skulle bli plundrat och nerbränt på nolltid. Hon genomgår en mognadsprocess som Ohlsson redovisar med en beundransvärd inlevelse.
Även de konsekvenser som språkbytet och den nya skolmiljön drar med sig gestaltas mycket effektivt, liksom den värld som öppnar sig för flickan via datorn. Där möter hon ett ”datageni” vid namn Todd och hittar en spännande mejlvän i den gåtfulla signaturen ”Ensamvargen”.
Som mycket övertygande samhällsskildrare har Bengt Ohlsson etablerat sig genom ett dussin tidigare verk, och med ”Kolka” befäster han idag sin position ytterligare. Hans sätt att låta skildringens ”nu” omärkligt glida minst ett par årtionden framåt eller bakåt kunde i mindre förfarna händer ha förvirrat läsaren på ett ganska irriterande vis – om alltså berättarrösten inte hade förblivit så lugn och, om man så vill, självsäker.
Den väluppfostrade tonårsflickan, vars sätt att tänka på sex känns så typiskt dämpat och diskret, är med ens vuxen – försedd med make och egen tonårsdotter samt regelbundna psykiaterbesök. Hon tror inte längre att hon är ”unik och oumbärlig... nu vet jag bättre. Jag är som alla andra, jag är så utbytbar att jag helst inte vill tänka på det. Och jag vet att mamma inte ligger vaken för min skull längre, om hon någonsin gjort det”.
Att en manlig diktare så effektivt förmår att levandegöra denna flicka är en beundransvärd prestation.
Bengt Ohlsson låter flickan göra ganska många och långa resor ensam. Då skriver hon en mängd utförliga brev hem till maken, ”inte minst från den lilla by i Kroatien där jag bodde länge”. Hon ber honom spara breven och ge dem till April, så heter hon, på dennas 20-årsdag. Hennes soptunna har med ens fyllts med nutida avfall – cigarettfilter, pappersnäsdukar, påsar och muggar av plast – alltsammans omsorgsfullt redovisat som påminnelser om i vilken tid vi nu befinner oss.
I sin närmast föregående roman utredde Bengt Ohlsson syskonförhållanden och familjerelationer på ett högst fantasieggande vis – detta genom att teckna personernas uppfattning av tillvaron genom det sammanhållande nät som bildades av deras inbördes beskrivningar av den gemensamma verkligheten.
Vad som gör hans berättelser speciella är den vemodigt dröjande ordmusik mättad med bilder som han gestaltar dem i, skrev jag den gången. Det omdömet står sig alldeles utmärkt även efter läsningen av ”Kolka”.
