Hur gör man egentligen? Hur blir man kvinna – och hur klarar man sedan av det? Om detta har den brittiska journalisten Caitlin Moran skrivit en störande rolig bok, som samtidigt får läsaren att fundera över sin egen ståndpunkt. Är man exempelvis beredd att ställa sig på en stol och ropa ”JAG ÄR FEMINIST!”? Vad tycker man om könsdiskriminering? Om abort? Om porr? Om höga klackar? Och vad tycker man om en bok, som blandar drastisk humor och situationskomik med stridbar feminism?
Caitlin Moran är stor medial kändis i Storbritannien – hon medverkar i tv, skriver i The Times, är flitig twittrare och har mottagit en rad viktiga priser. Till skillnad från många brittiska mediepersoner har hon inte studerat vid universitet. Hon undervisades i hemmet i en trångbodd familj, som bestod av en avdankad rockmusiker, en hippie och åtta barn. Som 13-åring vann hon sin första litterära tävling och tre år senare började hon som journalist på musiktidningen Melody Maker. Än så länge är hon föga känd i Sverige – i denna tidnings spalter har dock Andres Lokko flera gånger entusiastiskt rekommenderat henne.
”Konsten att vara kvinna” är en resa genom kvinnligheten, från 13-årsdagen till moderskapet. Kapitlen har käcka titlar som ”Jag börjar blöda!” och ”Jag råkar ut för sexism!” och inleds med en självbiografisk återblick, följd av en utredning av ämnet.
Moran är en kvinna med åsikter. Hon tycker om versaler och använder dem gärna. Frispråkig är hon också. Så finns här en utredning av vad en vuxen kvinna kan kalla sitt könsorgan (själv föredrar hon ”fitta”, men även ”bävern” och ”smultronstället” ligger bra till – det senare bland annat genom sin intellektuella klang). Hon pläderar också mot såväl botox i rynkorna som brasiliansk vaxning. I den senare frågan beskriver hon sig som ”retromuffare”. Inte nog med att det är förnedrande och smärtsamt med vaxning – det är dyrt, också.
”Det är helt obegripligt att vi har kommit dithän att det i praktiken kostar pengar att ha mus. Vi tvingas pröjsa för skötsel och underhåll av våra genitalier, som om de vore offentliga parker. Rena smygbeskattningen: mums – musomsättningsskatt. Det är pengar som borde gå till ELRÄKNINGEN och OST och BASKRAR. Men i stället slänger vi bort dem på att få bävern att se ut som ett tanigt kycklingbröst från Lidl. FAN ta er, ni normerande-porrvanor-som-tagit-er-ända-in-i-mina-underbyxor. FAN TA ER.”
Som synes är Molle Kanmert Sjölanders översättning god, för att inte säga kongenial. Hon klarar både högt och lågt och får dessutom med såväl en allusion på chipsreklamen ”var är brudarna” som en känga åt Skatteverkets deklarationsbroschyr. Här kan man verkligen tala om ”språkdräkt”, om en Moran omsvidad på svensko.
Det är lätt att charmas av Caitlin Moran. På många sätt är detta en feministisk handbok, och avsikten har uppenbarligen varit att bli en modern, medial, rolig Germaine Greer. Boken är en försäljningssuccé, och i Storbritannien har den nått kultstatus. Jag har hört att den läses högt på subversiva tebjudningar, där brittiska studentskor bär handskar och häller gin i tekopparna. Moran skulle säkert uppskatta det – cigaretter och alkohol är vanligt förekommande i boken. Moraliserar gör hon aldrig.
”Kan män läsa boken?” blev jag tillfrågad efter ett ovanligt ohämmat skrattanfall. Självklart. Kanske hör de inte till primärgruppen, men det gör knappast en Uppsaladocent som jag heller. Moran framställer sig som mogen och livsvis – hon är 37 – och vänder sig till en ganska ung publik. Ibland blir det lite väl många kändisar, och modekapitlets råd om kläder känns rätt onödiga. I slutkapitlet ser dock Moran fram mot sitt eget åldrande – självfallet utan skönhetsoperationer.
”Rynkor och grått hår är naturens sätt att varna för att jävlas, en motsvarighet till getingarnas gulsvarta ränder /…/. Rynkorna är vapen mot puckon. De är en skylt med texten VARNING FÖR KLOK OFÖRDRAGSAM KVINNA.”
Det är svårt att vara rolig om allvarliga saker. Moran lyckas. Läs boken – men vad ni gör, läs den inte i tysta avdelningen på ett tåg.
