En av Borges mest provokativa noveller är ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”. Den handlar om ett uppslagsverk som skrivits genom seklerna, ett esoteriskt verk för en helt idealistisk civilisation vars språk saknar substantiv. Dess värld har sin utsträckning endast i tiden, inte i rummet. Den kan bara beskrivas som händelser, aldrig som tillstånd.
Aris Fioretos är både kritiker och skönlitterär författare. I sitt skrivande söker han gärna upp och utmanar gränsen mellan kritik och fiktion. Det kan spegla en tragisk upplevelse som i den meditativa ”Delandets bok”, men Fioretos kan också vara kvick och lekfull som i sin nya bok Den siste greken , hans tredje roman.
Utgångspunkten är ett efterlämnat manuskript utspritt på 180 registerkort. Det är avsett för ”Encyklopedin över utlandsgreker” som började ges ut 1928, för att bevara minnet av de greker som fördrevs från Smyrna efter massakern 1922. Jag tror att Borges tankeexperiment har satt spår i Fioretos roman, inte bara i form av den fiktiva encyklopedin. Men han fyller de borgeska modellerna med händelser och episkt liv.
Han förhåller sig dock ironisk till berättandet. I bokens inledning redogör en utgivare för hur han kom över manuset på Lunds lasarett, sedan dess författare Kostas Kezdoglou just dött. Utgivaren misstänker att han själv finns med i manuset som ”Anton Florinos” (född 1960). Inledningen är naturligtvis underskriven ”Aris Fioretos”. Även han är född 1960. Kanske lånar också bilden av familjen Florinos drag av Fioretos egen familj?
Manuset handlar i första hand om en gammal vän till Kostas, Jannis som i ungdomen var förälskad i Kostas syster Efi. Alla tre hamnade med tiden i Skåne. Kostas avsikt att skriva om Jannis kan vara i linje med encyklopedins idé att resa minnen över de döda emigranterna. Men Jannis är veterligen inte död.
Aris Fioretos låter utgivaren ”Aris Fioretos” ge ut korten i den ordning, eller oordning, som de har i lådan. Handlaget är lekfullt. Fioretos genomför ett ironiskt attentat mot idén om den litterära texten och dess mening. Men formen styr också vår uppfattning om skeendet och gestalterna. Vi får utsnitt ur deras liv, både i Grekland och i Skåne, som fogas samman till bräckliga mönster.
Man kunde se det som en gestaltning av diasporans splittrade upplevelse, men en sådan läsning är alltför harmoniserande. Kostas erkänner inte den nationella historien, varje år är år noll för honom. Någon nostalgisk längtan till hemorten känner han inte. Jannis liv består av ögonblick: ögonblicket då han blev förälskad i Efi, ögonblicket då han spelade bort den egendom han inte ägde i poker, ögonblicket då han försökte spela ishockey i Tollarp, ögonblicket då han stack hål i en kondom inför ett samlag med sin svenska flickvän, ögonblicket då han upptäcker det livsavgörande sveket.
Genom sättet att (o)ordna registerkorten låter Fioretos de enskilda ögonblicken gnistra i egen rätt. De blir också, för att alludera på Virginia Woolf, de gatljus i natten som bildar en människas liv och medvetande. Sättet att bygga upp romanen alstrar vår förståelse av människorna. På en övergripande nivå styrs också vår bild av den oordnade helheten av sveket som Jannis upptäcker, men kvar finns ögonblicken och deras magi.
Den splittrade formen speglar en idé om människan. Den rymmer sin egen nödvändighet. Det innebär dock inte att läsningen blir splittrad. Aris Fioretos skriver den här gången med en ironisk och sarkastisk lust som gör det till en sannskyldig fröjd att läsa hans nya roman. De bitande kommentarerna är legio, både när det gäller de slitna hjältarnas avväpnande livslögner, historiefixering och samhällsförhållanden. Men det går också ett tragiskt stråk genom hela romanen, från massmorden i Smyrna via Jannis barndom till sveken i Skåne. Fast den tragiska insikten förtar aldrig humorn. De balanseras inte, de existerar i egen rätt. I Aris Fioretos roman liksom i livet.
