Vid dryga 80 är Lennart Sjögren fortfarande på höjden av sin skaparkraft. Diktsamlingen ”Den stora munnen” lägger en ny pusselbit till ett av de största svenska poetiska författarskapen, och är lika mörkt oemotståndlig som allt annat han skrivit under de senaste decennierna. Den är en i djupaste mening existentiell diktsamling, en följeslagare i livet för en sekulariserad människa.

”Den stora munnen” är allt annat än en milt försonlig gammelmansbok. Den gestaltar en kuslig värld där ett ständigt läckage pågår. Det som läcker in är det okontrollerbara: den omänskliga naturens kraft, projektioner av det undermedvetna eller vad man vill kalla det. Allt som underminerar den trygga ordning vi försöker skapa oss. I Sjögrens hårt spända diktvärld pågår en ständig kamp mellan livets och dödens krafter – och något däremellan, frestas man säga. Som ”varelsen”, som ligger som en halvt torkad fisk på stranden mellan födelse och död, ”som du och jag har del i”. Men som plötsligt återfår sitt höga mod och sina rörelser som ”liknar fiskens stolta”.

Nu säger ett referat som detta inte mycket om det särpräglade i Sjögrens poesi. Dess suggestionskraft beror, förutom på den gåtfulla knappheten, i hög grad på att den är så visuell. Den visar vad som skall sägas. Dunkel och klarhet ställs intill varandra, dova färger och ett sparsamt ljus som ofta kommer sig av att det är kväll eller natt, höst eller vinter i dikterna. I en skuggvärld rör sig människan, kämpar för en överblick som sällan ges.

Precis som tidigare framstår döden ibland hos Sjögren som efterlängtad, som det enda ögonblick av vila och klarhet man kan föreställa sig. Men det är en övergående känsla i det stora, ofrånkomliga och hänsynslösa maskineri som ständigt arbetar.

Uteslutande mörk är Sjögrens diktade värld inte. Dels finns det en lättnad i att ta del av hans exakta gestaltningar av makternas närvaro, inom oss och utom oss. Dels innehåller ”Den stora munnen” också märkliga dikter som gestaltar minnets och förnimmelsernas spel i ett åldrigt psyke som har samlat på sig oändligt många erfarenheter och prövat möjliga kombinationer av dem. Just tack vare mörkret och osäkerheten som råder blir ögonblicken av lättnad och irrationell befrielse så verkningsfulla: ”För en kort stund har tiden lämnat det planmässiga / och i en knappt märkbar sekund överger paniken / den som gått vilse. / Det utan väsen tar form, en hand erbjuds.”

Sjögrens dikter har en imponerande konkretion med tanke på hur esoterisk deras tematik är. Han kan utgå från något helt åskådligt – en tallmo, en regnbåge, ett djurs mungipa – för att sedan snabbt men oavvisligt leda läsaren ut i det bråddjupa. Hans är en värld av dualism, men också av gränsöverskridande, av ständig rörelse och kamp, dock inte utan möjligheter. Ett slags hopp och försoning frammanas, omgärdade av många reservationer:

Minskas

trycker sig in mot ett hörn i rummet.

Från ena väggen utgår ett ljus

av stark ondska

ett starkt våld förbereds.

Från andra sidan ett ljus

av godhet skulle man kunna säga

men det är svårare att namnge

betydligt svårare än det andra.

Det verkar

kunna upplysa hela rummet

i en sekund

den som ännu inte är möjlig.