Vilken krutlady hon är, PD James ! Närmare 89 år gammal ger hon ut ännu en bok om den melankoliske polisintendenten och poeten Adam Dalgliesh och hans Scotland Yard-lag. Och sackar hon, sviktar hon i framställningen? Det är bara att konstatera: inte det minsta. Patienten är minst lika bra som många andra av hennes lysande deckare.
James bana är ju desto märkligare eftersom hon inte började ge ut böcker förrän vid 40 plus. Länge var hon tvungen att försörja sig och sina två döttrar som högt uppsatt tjänsteman inom civilförvaltningen sedan hennes man blivit mentalsjuk efter omskakande upplevelser under andra världskriget. Sedan har det minst sagt rullat på.
PD James är konservativ med stark social känsla. Hon är en författare i den klassiska brittiska traditionen, där vi känner oss hemmastadda hos inte minst kvinnorna, hos Allingham, Sayers och Christie till exempel, även om James själv menar att den senare tappade mycket i kvalitet med åren. Det hindrar inte att läsaren denna gång snabbt associerar till en av Christies klassiker, ”Tio små negerpojkar” (eller vad den får heta nu: ett begränsat antal gestalter på en begränsad och isolerad yta). Detta är ju en metod som varierats jag vet inte hur många gånger och alltid är lika effektiv om den används på rätt sätt. Som här.
Som intrigmakare är James alltid synnerligen raffinerad. Vad sägs om att vi redan på den andra raden får veta att den 47-åriga undersökande journalisten Rhoda Ggradwyn skall mördas efter att ha genomgått en plastikoperation, där societetskirurgen Chandler-Powell på sin flotta klinik som samtidigt är patienthotell, inrymt på en herrgård i Dorset, avlägsnat ett vanställande ärr som hennes berusade far en gång orsakade.
Redan i början tecknar James scenariot. På en elegant krog berättar Rhodas möjligen före detta älskare Robin Boyton – en usel skådespelare som mest ägnar sig åt hopplösa affärer – om herrgården och dess invånare så att vi med ens får hela rollistan.
Den bittre Robin hyr ofta en stuga på ägorna (så också nu), och hans kusiner är kirurg respektive kontorist i företaget. Mot dem är hans minst sagt avog – han anser att de blåst honom på en del av familjeförmögenheten, arvet efter deras far och den gemensamma morfadern. Dessa två dog 35 dagar efter varandra, men enligt lag skall det gå minst 28 dagar mellan dödsfallen för att testamentet skall vara giltigt. Aningen oförsiktigt skämtar Rhoda om att kusinerna möjligen stoppade sin far i frysen för att uppnå stipulerade antal dagar, ungefär som i Cyril Hares på sin tid berömda deckare ”Död i rättan tid”. Skämtet får givetvis sina konsekvenser.
Och på herrgården finns det andra intressanta personer: sjuksköterskan som är mästerkirurgens älskarinna, administrationschefen Helena, vars far märkligt nog en gång ägde stället innan han förlorade allt i Lloyds-kraschen, hennes gamla guvernant som är kontorschef, allt-i-allot Mog, det unga kockparet samt den minst sagt besynnerliga flickan Sharon. Det är med andra ord upplagt för en tät intrig redan innan den satts igång. Så arbetar en deckarmästare.
Men James vinnlägger sig inte bara om intrigen, utan också om de olika personernas psykologi och de öden och gåtor de bär med sig i livets bagage. När Dalgliesh och hans grupp med bland andra den kärlekstörstande Kate och den sympatiske Benton dyker upp för att nysta i en allt trassligare härva, och givetvis lösa fallet, undrar förstås vi obotliga romantiker hur det skall gå med förhållandet mellan Adam och hans Emma. Dessutom är miljöskildringarna lika suveräna som alltid, rena naturlyriken emellanåt. Dialogen är rena Dramaten.
Det har gått inflation i deckare och många hugade författare har inte en aning om hur man skriver och konstruerar en riktig sådan. Resultatet blir oftast uselt. Tag och studera här! Någon deckarförfattare har aldrig fått Nobelpriset i litteratur. Skulle någon få det borde PD James vara självklar. Hon är inte bara en deckarens mästare, utan en lysande författare alla kategorier. Vad säger ni, mina damer och herrar i Akademien?
