Vanligtvis brukar översättarens insatser omnämnas i en mikrobisats inslängd någonstans mot slutet av en bokanmälan, här blir det tvärtom. För det är viktigare att till fulländning behärska språket till vilket man översätter än det språk från vilket man översätter. Och om inte Kjell Johansson haft ett så gott, på en gång lekfullt, aktningsfullt och djupt förtroligt förhållande till vårt modersmål, om han inte förstått att måttfullt men effektivt förvandla 1800-talsryska till modern svenska och ändå få till och med fängelsejargongen att låta på en gång tidsbunden och dagsaktuell, skulle läsaren knappast orka hänga med på den 760 sidor långa helvetesvandring som Pjotr Filippovitj Jakubovitj bok bjuder på.

Jakubovitj var 21 år när hans partikamrater från den socialrevolutionära Narodnaja Volja (Folkviljan) lyckades spränga tsar Alexander II i luften den 13 februari 1881. Han arresterades 1884, dömdes till döden men fick straffet omvandlat till arbetsfängelse och förvisning.

Jakubovitj, bokens alter ego Ivan Mikolajevitj, är en lågadlig, bildad och till mänskligheten välvilligt inställd ung man. Inte desto mindre anammar han Folkviljans blodiga terrorprogram, enligt vilket det går alldeles utmärkt att förena kärlek till mänskligheten med mord, att låta de rika och högt uppsatta dö en våldsam död för att därigenom bereda det enkla ryska folket en lysande framtid.

Redan här, 26 år före den ryska revolutionen, föddes denna fruktansvärda motsägelse mellan idealistisk teori och våldets praktik, den i grunden naiva tron att en ljus framtid kan födas ur våld och blod.

Under sina många år tillsammans med skurkar, kanaljer, avskum, våldsverkare, mördare och horkarlar, hustruplågare och tjuvar vårdar bokens jag sin aldrig utslocknade övertygelse att det också hos den värste återfallsförbrytare med många människors liv på sitt samvete finns glimtar av godhet. Allt medan han, de utstöttas självutnämnde advokat, lärare och krönikör, ständigt pendlar mellan förfäran och äckel inför sina olycksbröder å ena, och äkta förståelse och uppskattning av dem å andra sidan.

Han mäklar fred, försöker lugna de alltid upprörda sinnena, han beskriver cellens psykiska infrastruktur där alla stjäl från alla. Därför glömmer vi aldrig hur han med växlande framgång undervisar 40-åriga analfabeter i konsten att läsa och skriva, allt medan han själv oförtröttligt fäster deras historia och tilldragelserna i den gemensamma fängelsetillvaron med blyertspenna på cigarettpapper.

När han fått veta att allt han skrivit och skickat ut fastnat i tullen i Irkutsk, skriver han om allting. Därför glömmer vi heller aldrig Jechorov som mördade sju vuxna och brände små barn, Sjelaj-fängelsets diktator och kommendant Lutjezarov, Den sexögde kallad, pladdraren Aspaskramla, eller den ilskne gamlingen Kardborren som ”bara tyckte om en sak per år”. Och många, många andra.

Piotr Jakubovitj inte bara visar oss att det hos alla ”arrestanter” finns glimtar av en grundläggande andlighet, att han ”i var och en ser en hjälplös och olycklig man”. Författaren tvingar läsaren att också ta ställning till frågan, som han själv inte förmår att besvara, nämligen vad det var som gjorde att dessa män fastnade i de utstöttas värld.

Kanske finner man svaret vid andra eller tredje genomläsningen av denna i alla bemärkelser stora bok. Som man skall läsa långsamt, långsamt.