I glipan mellan natt och dag smyger sig den ofta ångestfyllda vargtimmen på människan, en stund av reflexion och kontemplation, då ens liv och de som varit med och levt det träder fram och deltar.
Kjell Espmarks nya bok heter just ”I vargtimmen” och är en melankolisk och mycket vacker reflexions- och tankebok, där författaren sammanfattar och reflekterar över ett långt liv och de människor han mött i det.
Det är vargtimmen på hans anrika Gotlandsgård och inte minst de döda träder fram i en lång rad dikter som inleder varje kapitel. Metoden känns igen från Edgar Lee Masters berömda ”Spoon river anthology”. I den samlingen liksom här är det de döda själva som träder fram och vittnar om slit och vedermödor, men också om kärlek. Alla dessa röster för en dialog med de levande, blir en del av de levandes liv. Det är sublimt.
Denna dialog med de döda har Espmark på sitt känsliga vis fört i sina dikter så länge jag kan minnas, samtidigt som han har varit och är en framstående litteraturforskare, tillika samhällskritisk romanförfattare. I den senare rollen har han till och med beskyllts för att vara Palmehatare, helt utan skäl.
”I vargtimmen” kan alltså beskrivas som en tankebok, där Espmark resonerar kring sitt och andras författarskap. Således inte minst om de dödas närvaro, såväl okända som familjemedlemmar. Han diskuterar också den biografiska romanens villkor – han har ju själv skrivit om Béla Bartok – och vad man egentligen kan skriva om personer som en gång levat (att det nu gått inflation i böcker om levande personer är en annan sak). Någonstans måste det finnas en gräns, menar han och uttrycker sitt missnöje med den roman där Edith Södergran förses med en passion som hon aldrig hade. Det är tänkvärt i vår personsnaskande samtid.
Men Espmark reflekterar också över litteraturkritiken och där blir denne till synes så blide man riktigt skarp. Han menar sig ha blivit utsatt för rena lustmord och efterlyser en kritik som är just en sådan. Nu är det för ofta skadeglada förlöpningar, billiga poänger och självupptaget svammel. Nog är det sant. Tyvärr. Även skolan får sig några kängor, inte minst den ”självförverkligande” flumpedagogik som förpestat undervisningen sedan minst 70- talet.
”I vargtimmen” kretsar mycket kring Espmarks gripande självbiografi ”Minnena ljuger”. Vad kan man minnas? Vad kan man minnas korrekt? Är inte allt tolkning? Och vad har man egentligen rätt att skriva om människor, inte minst dem man en gång älskat? Det är givetvis mycket svåra frågor och Espmark tar sig an dem med takt. Resonemangen är en del av författarens ständigt pågående kamp mot glömskan; dialogen med de döda är en elegi över allt levandes bistra villkor, där emellertid kärleken lyser upp det ensliga rummet i vargtimmen.
För kärlek är det aldrig för sent. Porträtten av de döda, som modern och den första hustrun, är ömsinta om än glasklara och tragiska. Vi måste fortsätta att föra våra dialoger; glömskan förtjänar ingen.
Man förs oemotståndligt in i Espmarks rika tankevärld och grips och leds att själv reflektera och minnas, vilket jag antar är en av avsikterna med denna bok, som inte kan läsas blott i vargtimmen. Dess skönhetsvärden är stora och jag har svårt att tro att någon kritiker kan hitta lustmordsstoff här.
Kjell Espmark är författare, litteraturvetare och ledamot av Svenska Akademien sedan 1981.
