Många talar om den, få har läst den: Robert Louis Stevensons långnovell eller kortroman Dr Jekyll och mr Hyde från 1886. Till raden av svenska översättningar bidrar Bakhåll nu med en försvenskning utförd av Charlotte Hjukström som har försetts med en flyhänt och informativ efterskrift av Peter Glas.

Världslitteraturens mest berömda fall av personlighetsklyvning sägs ha haft sin upptakt i en dröm. Stevenson var särskilt mottaglig för det slags drömmar; människans dubbelhet var ett ämne som hade sysselsatt hans fantasi sedan barndomen. Drömmens bidrag till fantasierna var förvandlingsdrycken. Den som med föreställningar om historien faktiskt börjar läsa den, kan ha skäl att bli förvånad. Peter Glas ägnar tyvärr bara knappt två sidor av efterskriftens tio åt ”Dr Jekyll och mr Hyde”; den möjligen överrumplade läsaren kunde ha haft utbyte av ytterligare kommentarer.

Uppbyggnaden av berättelsen är ganska intrikat med sina byten av synvinklar och perspektiv. Det hela blir ett slags kriminalgåta med den strama advokaten Utterson i rollen av pusselläggare. Eftersom ”Dr Jekyll och mr Hyde” sedan länge är ett begrepp lika inarbetat som Helan och Halvan, vet läsaren redan vem som är kluven och hur, vilket betyder att läsaren alltid tycker sig vara åtskilliga steg före Utterson.

Nu är det inte riktigt så enkelt med kluvenheten. Mr Hyde är doktor Jekylls onda sida personifierad, vilket förstås betyder att det är Jekyll som är den hela personligheten, varav Hyde är en del. Berättelsen visar att det inte är möjligt att frigöra sig från sina dåliga sidor i en annan människas gestalt – och mycket riktigt: den lössläppte Hyde växer och tar över.

Egentligen är ingenting vare sig enkelt eller bara kluvet i ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Sin aning om människans oändliga sammansatthet låter Stevenson sin olyckliga huvudperson dr Jekyll formulera på följande sätt, här i Charlotte Hjukströms svenska språkdräkt: ”För varje dag, och med både min moraliska och min intellektuella sida, kom jag närmare den sanning som har dömt mig till en sådan katastrof: att människan inte bara är en, utan i själva verket två. Jag säger två, eftersom mina egna kunskaper inte sträcker sig längre än så. Andra kommer att följa efter, andra kommer att gå långt förbi mig på samma bana; och jag vågar gissa att människan så småningom kommer att betraktas som ett helt samhälle av mångskiftande, omaka och självständiga invånare.”

Det är ett stycke smidig text, som möjligen har förlorat en viktig nyansering. I originalet talas om ”that truth by whose partial discovery I have been doomed to such a dreadful shipwreck”. I en tidigare översättning (av Hjalmar Dahl) formuleras samma fras så här: ”den sanning som när jag delvis upptäckte den dömde mig till ett fruktansvärt skeppsbrott”. Hjukström har låtit själva det delvisa upptäckandet av sanningen vara underförstått i formuleringen ”kom jag närmare den sanning” etcetera, och hon har avstått från skeppsbrottet till förmån för katastrofen. Därmed förlorar man något av textens skiktning och stilfärg, men den svenska versionens läsbarhet är det inget fel på.

Sådant är naturligtvis resultatet av översättarens överväganden. Någon gång kan det dock uppstå rena misstag, som när dr Jekylls testamente, föga överraskande med tanke på det sekel vi befinner oss i, sägs vara ”handskrivet”. ”The will was holograph” heter det i originalet och med Hjalmar Dahls något omständliga försvenskning ”Dokumentet var skrivet egenhändigt av testatorn själv”.

Varje översättning är förstås ett slags omdiktning – exakta ordöverensstämmelser när det gäller såväl betydelse som klang är sällsynta mellan olika språk. Stevensons informationstäta prosa, som förenar knapphet och lätthet, har en poetisk precision som gör den svårfångad för en översättare. Som helhet lyckas Hjukström bra med sin överföring av denna krävande text till svenska, vilka invändningar man sedan än må ha mot somliga detaljer. Det är bara att hoppas att den lockar nya läsare att ta del av denna odödliga klassiker.

Som ett exempel på Stevensons förmåga att på olika sätt och olika nivåer förstärka sin bild av den sammansatta människan och därmed av tillvarons oöverskådliga mångfald kan man se beskrivningen – här i Hjukströms svenska version – av vad Utterson och Jekylls betjänt ser i Jekylls golvspegel, när de har brutit sig in i den olycklige doktorns laboratorium: ”Men spegeln stod så vänd att den inte visade något annat än det varma, fladdrande ljusskenet i taket, eldslågorna som reflekterades hundra gånger om i glasskåpets rutor och deras egna bleka och förskräckta ansikten när de böjde sig fram för att titta i spegeln.”