Några skriver memoarer för att bygga monument och odödlighet, andra för att de anser sig ha uträttat stordåd. För historikern Tony Judt (1948–2010), mest känd för artiklar i New York Review of Books och det imponerande översiktsverket ”Postwar. A history of Europe since 1945”, handlar det emellertid om terapi. När han får diagnosen ALS vet han att livet är slut. Kroppen förtvinar, rösten sviktar och han förlorar förmågan att överföra tankar till ord.

Men hjärnan förblir kristallklar. För att ta sig genom sjukdomens inrutade rytm och sömnlösa nätter börjar han rekapitulera sitt liv. Han minns möten, människor och händelser och länkar ihop fragment ur sitt förflutna. På morgonen dikterar han sina minnesnedslag och resultatet har blivit en sällsynt fascinerande bok, härligt befriad från sentimentalitet och politisk korrekthet.

Mest tycks han se livet som en kedja av tillfälligheter, där mycket kunde ha varit annorlunda. Sin medelålderskris löser han inte med ny bil eller ny fru utan genom att han mer av en händelse börjar studera tjeckiska, vilket i sin tur öppnar dörrarna till Östeuropa och vidgar hans europeiska perspektiv.

I små essäer flätas det privata och personliga in i storpolitik. Hans bakgrund som samtidshistoriker gör att han förmår sätta in detaljer och osammanhängande hågkomster ur sitt eget liv i större sammanhang. Det existentiella inramas politiskt och ideologiskt, som i den kärleksfulla essän om pappans hänförelse av Citroën-bilar. Essän handlar inte bara om teknologi och modernitet, om frihet och individualism utan också om kön och etnicitet.

I en annan essä kopplas dagens miljötänkande samman med barndomens upplevelse av ransoneringar och småskaliga förhoppningar i efterkrigstidens Storbritannien. Minimalistiskt bostadsbyggande och varubrist ställs i kontrast till dagens överkonsumtion. Turister på besök i London letade en gång i tiden efter kultur och monument. I dag är det galleriornas reor som lockar. Han är kritisk till dagens kommersialism och blinda tro på marknaden, vilket också framgår av hans bok ”Illa far landet”.

Ständigt återkommer Tony Judt till sin etniska identitet. Han växer upp i Storbritannien, studerar i Cambridge, flyttar till New York och talar instinktivt om engelsmän i tredje person. Han är jude, döpt efter en släkting som gasades ihjäl i Auschwitz, men avvisar rabbinens auktoritet och är kritisk till staten Israel. Än associeras han med det som återstår av vänstern, än betraktas han som reaktionär. Symboliskt placerar han sig själv i ett gränsland, där lojaliteter och gemenskaper skarvar mot varandra, där kosmopolitism inte främst är en identitet utan normalitet.

Lågmält och ödmjukt summerar Judt sitt liv utan störande namedropping och meritlistor. Här finns inga spår av narcissism eller hävdelsebehov som allt för ofta utmärker memoargenren. Tvärtom genomsyras ”Minneshärbärget” av en sympatisk självdistans som bidrar till att göra boken till lysande samtidshistoria, till en insiktsfull berättelse om den lilla världen i den stora.