Varje gång jag får en ”biografisk” roman med ”verkliga” personer som aktörer blir jag en smula skeptisk. Ambitionen, eller ofta pretentionen, att berätta en förment sanning om människor som levat (ibland till och med lever) i gränslandet mellan fiktion och det som upplevs som verklighet kan skapa en märklig distans, tvärtemot författarens ambitioner. Vem känner den slutgiltiga sanningen om en människa?

Men all skepsis kommer på skam vid läsningen av irländaren Joseph O’Connors nya roman ”Spökljus” i Inger Johanssons förnämliga översättning. Titeln syftar på en lampa som förr lämnades tänd nattetid på teatrarna för att hålla spöken borta.


Det är en lysande roman, ja, helt mästerlig, som verkligen tar andan ur läsaren och hindrar en att lägga den ifrån sig. Med denna roman visar O’Connor att han är en av Europas största romanförfattare som suveränt håller alla tekniska och stilistiska redskap i sin hand, komponerar intrikat med stil- och perspektivskiften som aldrig lämnar läsaren i absolut visshet om vad som är sanning.

”Spökljus” är den tredje delen i en trilogi, där de två första delarna heter ”Havets stjärna” och ”Guvernörens hustru”. Särskilt den förra romanen imponerade djupt.

När det gäller språket har översättaren av förståeliga skäl inte kunnat fånga det edvardianska språkbruk som präglade det förra sekelskiftets Dublin, men det kan man faktiskt bortse ifrån. Den språkliga njutningen är tillräckligt stor. Man kan ändå föreställa sig språkmelodin.


Vi skriver oktober 1952, i ett fortfarande ruffigt, krigsskadat och slitet London. Den 65-åriga skådespelerskan Molly Allgood beger sig på sitt livs sista promenad från sitt sjaskiga hyresrum i en sjaskig stadsdel. Under promenaden rekapituleras hennes liv på en raffinerat sätt, så att man inte alltid riktigt vet vad som är ”sanning”. Promenaden stannar vid olika anhalter i hennes liv. Den slitna och alkoholiserade skådespelerskan är på väg till en radioteaterinspelning på BBC och minnena flödar. En gång var hon Maire O’Neill, åtminstone någorlunda firad aktris som spelade på legendariska Abbey Theatre i Dublin och turnerade i USA. Som antytts vet man inte alltid vad som är sant och vad som är hennes fantasier.


I sitt efterord förklarar O’Connor att även om romanen delvis är biografiskt-dokumentär, så har han tagit sig stora friheter med det faktiska, oavsett om det rör sig om brev eller om autentiska gestalter och skeenden. Den litterära iriska renässansens huvudgestalter, Yeats, Lady Gregory och senare O’Casey, bestås med vad som närmast kan betraktas som nidporträtt, vilket retat upp många på Irland. Ty det rör sig alltså om personer som verkligen levt, Molly liksom mannen i hennes liv, dramatikern John Millington Synge (1871–1909).

En gång var han och Molly kära, till sist även en kort tid hemligt (?) förlovade, trots att ingen tyckte att skådespelerskan och den 18 år äldre dramatikern var ämnade för varandra. Romanens nav kan sägas vara denna kärlek, så udda och utsatt, skildrad med en närmast vibrerande ömhet, även om författaren tagit sig friheter även i berättelsen om den.

Och vilket språk! Det luktar och vibrerar av Dublins och Londons odörer, och det doftar på landet under sommaren i Wicklow. Det är så vackert. Men det är inte bara kärlek och sorg det handlar om – här finns även avsnitt med storartad komik och sällsynt atmosfärrika interiörer från teatrar eller pubar. De många bifigurerna är starkt fascinerande och vältecknade. O’Connor har en förmåga att beskriva pendlandet i tiden i en människas medvetande, även om du-formen som ibland används kan vara problematisk.


Och för att ta det en gång till, och trots O’Connors ärlighet, så sätter jag någon gång ett frågetecken i marginalen: hur kunde hon till den grad vara så utblottad (det var hon inte, trots svårigheter, tillstår författaren)? Var går gränsen mellan Mollys fantasier och det även inom fiktionens ram ”verkliga”?

Men det är marginellt. Framför allt grips man av sökandet i och för kärleken, själarnas förening, inte minst mot en bigott omvärld och den tunga ensamhet som till sist kan omgärda en människa (trots att Molly senare fick en son, stupad, och dotter och två barnbarn).

Det är tungt att läsa, samtidigt som man känner sig märkligt upprymd och lycklig efter att ha läst något som jag inte tvekar att beteckna som ett mästerverk.