Världens kortaste recension lär ha ägnats åt filmkomedin ”Isn’t it romantic?” från 1948. Recensionen löd kort och gott: ”No.”
Fyndigt och snärtigt, jomenvisst. Men knappast bra kritik. Bra kritik förklarar hur saker funkar. Den lyser upp konstverket inifrån, underlättar vår förståelse och tillägnelse av det. Den motiverar sitt omdöme, redogör för kritikerns brottning med å ena sidan verket, å den andra med sina egna estetiska övertygelser. Bra kritik kräver med andra ord ett visst utrymme, för att bli bra.
Att läsa ”Alla är vi stora romaner. Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker 1965–1995” tjänar som en påminnelse om detta, och om hur lite kritik i egentlig mening som skrivs idag, helt enkelt för att utrymmet saknas. Som sporadisk kritiker i bland annat Dagens Nyheter var Erik Beckman nästan lika klok, egensinnig och humoristisk som i sitt författarskap, det kan man inte ta ifrån honom.
Samtidigt är det uppenbart att själva förutsättningen för att kunna vara allt detta var just att han hade möjlighet att ta ut svängarna, skoja till det, vara personlig, prövande och resonerande.
Beckman ägnade sig inte åt snöd varudeklaration, inte heller åt den ”skapande” kritik som söker förmedla läsupplevelser i impressionistiska bilder. Han tillhörde inte teoretikernas skara, skrev enkelt och begripligt, utgick alltid från sig själv som läsare, diktare, människa. Han kunde fälla hårda omdömen (”Haydn var halvdum, Vivaldi fantasilös, Schubert en tönt, vadderad i skallen av sin kälkborgerliga publik”) men inte utan att grundligt förklara sig.
Vad diktarkritikern från Rämmen bedrev var en arbetskritik som ville tydliggöra hantverket bakom dikten (det är framför allt som poesikritiker som Beckman glänser). Han pekar ut kvaliteter som en med hantverket mindre förtrogen läsare bara vagt kan ana sig till, förklarar varför just det ordet var absolut nödvändigt, eller helt onödigt, för helheten. Indirekt prövar han den estetiska och moraliska hållbarheten i sin egen poetik, där det gick på ett ut.
Det problem han brottas mest med rör litteraturens förhållande till livet. Hur nå bortom realismens tillrättalagda verklighetsbeskrivning? Alla är vi stora romaner, skriver Beckman. Men realismen förmår aldrig göra livet rättvisa.
Vad han sökte var autenticitet, en återspegling av livet som det är, spretigt och oborstat. Lars Norén och Sigrid Combüchen kom idealet nära, förfuskade och förenklade ingenting. En annan käpphäst gäller humorn som kungsväg till allvaret, hos Kristina Lugn, Rabelais, Falstaff, fakir. ”Enligt en estetisk teori (min egen) är varje perfekt formulering samtidigt komisk.”
Urvalet är sammanställt och kommenterat av den inte helt obeckmanske Malte Persson. Jag är lite tveksam till det tematiska upplägget, gillar inte guidade turer. Samtidigt bidrar Perssons ingångar till de olika temablocken helt visst till en bättre förståelse för problematiken och utvecklingslinjerna i ett till omfånget litet men originellt kritikerskap.
