Först en varning: Läs inte den här artikeln om ni vill vara okunniga om intrigen i Dan Browns senaste thriller ”Den förlorade symbolen”. För att säga något väsentligt om den tvingas jag nämligen avslöja en del av gåtans lösning. Till mitt försvar kan jag säga att gåtan egentligen bara får en halv lösning hos Brown själv. Eller rättare sagt, av de två gåtor boken ställer läsaren inför – Vilken är den onda makt som hotar symbolforskaren Robert Langdon liksom hela USA? Och vilka är de innersta hemligheterna hos de mystiska frimurarna? – förser oss författaren bara med lösningen av den första, den om ondskan. Och där, som man kan vänta av de gotiskt färgade skräckmelodramer Brown författar, finns lösningen – i kärnfamiljen. En misshandlad son hämnas, inte bara på sin far utan på hela världen.

Frimurarna, den stora, världsomspännande familjen, den som i USA sedan den amerikanska revolutionen och George Washington varit ett Männerbund för den högsta politiska och ekonomiska makten, med ett stort antal presidenter och höga statstjänstemän som medlemmar, lämnas i stort sett i fred med sina bisarra blods- och dödsriter och sina hot om gruvliga straff för den som avslöjar dem för utomstående. För i ”Den förlorade symbolen” går symbolen till sist förlorad, vi informeras bara om det mest ytliga hos det månghundraåriga brödraskapet. Vad vi får veta kan dessutom inhämtas så mycket bättre hos andra, exempelvis hos Simon Cox – Browns återkommande kommentator med flera böcker om det historiska och esoteriska materialet hos honom – i boken ”Decoding the Lost Symbol”. Gedignare kunskap går att få i den nära tusen sidor tjocka franska pocketvolymen ”Encyclopedie de la franc-maçonnerie”.

Brown vördar frimurarna, så till den grad att hans bok inte bara är totalt okritisk mot dem utan dessutom flirtar inställsamt med dem, något Maureen Dowd noterade i en syrlig recension i New York Times 11 oktober. Det är märkligt, inte minst för att Brown med sina svepande formuleringar om frimurarnas religiösa tolerans, altruistiska samhällsanda och allmänna godhet faktiskt gör tvärtom vad han gjorde med den kristna läran i ”Da Vinci-koden”.

Där avslöjas kristendomens ”hemlighet” som Jesu äktenskap med Maria Magdalena och den ”dynasti” de båda grundar med sin avkomma, en dynasti som sträcker sig fram till våra dagar. (Allt hos Brown, gott som ont, kommer från kärnfamiljen, detta fundament i The American Dream.) Det radikala, etiska och andliga i Jesu budskap trängs på så vis bort till förmån för ett slags materialism: blodsbandet. Och som sig bör i konspirationsgenren så bevarar ett hemligt sällskap kunskapen om denna materiella sanning.

I ”Den förlorade symbolen” förandligas i stället ett hemligt sällskap, frimurarna. De blir det nödvändiga kittet som håller världen (det vill säga det amerikanska samhället) samman.

Efter en oändlig rad cliff-hangers i denna Browns sämst skrivna bok sopas den verkligt intressanta tematiken, den om en far som sviker och offrar sin son, undan. Boken avslutas med en vag religionsapologi i frimurarnas namn. Den högste av de höga ibland dem, den sonoffrande Peter Solomon själv som just räddats till livet av vännen Langdon, får summera:

”Vi har förlorat Ordet, men dess sanna betydelse finns ändå inom räckhåll, mitt framför våra ögon. Det finns i alla bestående texter, allt från Bibeln till Bhagavadgita och till Koranen och många andra. Samtliga dessa texter vördas på Frimurarordens altare därför att frimurarna inser att världen tycks ha glömt … att var och en av dessa texter på sitt eget sätt tyst viskar exakt samma budskap.” Peters röst färgades av sinnesrörelse. ”’Veten icke I icke att I ären gudar?’”

Den torftigt enkla bilden som under täckmantel av mystik och spänning sammanfattningsvis målas upp i ”Den förlorade symbolen” är bilden av ett USA där fäder och makthavare är goda, i frimureriet liksom i ämbetet. De upproriska sönerna däremot är ondskan själv.