Sociologer talar sedan 90-talet om vår tids samhälle som ett risksamhälle. Moderniteten har blivit intensivt självreflexiv och inriktad på de framtida faror och hot som den åtminstone delvis själv har skapat: miljöförstöring, epidemier av olika slag, terrorism, överkonsumtion och så vidare.

Samtidigt lever industrisamhällets normer om vinstmaximering och marknadsexpansion vidare i en alltmer både individualiserad och globaliserad värld. Resultatet riskerar att bli en narcissistisk, paranoid och schizofren personlighetstyp, ständigt upptagen med att både skapa och försöka bemästra allehanda risker.

För femton år sedan ställde den danske litteraturforskaren Hans Hauge den intressanta frågan om risksamhället har några litterära uttolkare, eller om sociologerna, med Ulrich Beck i spetsen, ännu så länge är ensamma om sin diagnos. Hauge bedömde frågan som helt öppen, och nämnde Douglas Coupland och Bret Easton Ellis som tänkbara kandidater. Hos Beck själv får man inga eller mycket knapphändiga svar. Den enda skönlitterära författare han återkommer till är Michael Cunningham.

Det finns säkert en mängd andra kandidater men efter att ha läst debutanten Jesper Weithz roman ”Det som inte växer är döende” är den mitt solklara bud. Nu skall man ju akta sig för att läsa fiktioner som illustrationer till den ena eller andra samhällsteorin, men i det här fallet är det nästan omöjligt att inte se den sociologiska analysen och den litterära utforskningen som två sidor av samma mynt.

Det unga, framgångsrika paret Henrik och Lotte skall resa till São Paolo med sin lilla dotter Molly. De ska bo där ett tag eftersom den gravida Lotte drabbats av en mycket ovanlig och allvarlig sjukdom, och staden kan erbjuda exklusiv medicinsk expertis. Först ska mor och dotter bara städa ur huset hemma i Sverige samtidigt som Henrik ska göra en kort affärsresa till London. Alldeles snart kommer familjen att vara återförenad på andra sidan jordklotet.

Så här långt är intrigen föga originell. Men det blir inte som någon tänkt sig, långt därifrån. Istället krackelerar på kort tid alla formella och informella skyddsnät och familjemedlemmarna tvingas möta den ena faran efter den andra, med tusentals mil emellan sig. Lotte och Molly kommer till Arlanda bara för att finna flygplatsen lamslagen av protesterande miljöaktivister. Samtidigt tvingar en osannolikt hård snöstorm dem tillbaka till huset, med nya stegrade hot som väntar.

Henrik tvingas å sin sida skjuta upp resan till Brasilien någon dag för att först avsluta en affär i Sri Lanka. Hans plan kapas av terrorister.

Det ska mycket till för att skapa en trovärdig historia av en så pass osannolik kedja av händelser. Men Weithz skicklighet består i att kombinera en långsam stegring av hotbilderna med väl valda dramatiska eruptioner. Allt fast förflyktigas i bokstavlig bemärkelse och romanens gestalter är intensivt upptagna med att mitt i sina mest utsatta stunder göra elaborerade riskkalkyler.

Allt och alla är potentiella hot – naturen, teknologin, kollegerna, den medicinska vetenskapen och, värst av allt, den egna kroppen. Lottes sjukdom hotar att döda både fostret och henne själv. Romanens titel är välfunnen och anspelar på detta, men också på en hel världsbild dömd att plågas av sina egna självmotsägelser. Om Henriks företag slutar växa dör det också.

Jesper Weithz har skrivit en effektiv roman och ställer en mycket obehaglig diagnos på risksamhällets psykologiska konsekvenser.