Varningsklockarna borde börja ringa redan när Kristian Wold, polisen som utreder en 14-årig flickas försvinnande i Oslo, tvärt emot alla regler inleder ett sexuellt förhållande med flickans mamma. Det är ett på alla sätt desperat förhållande. Wold flyr från ett krisande äktenskap, Inger klamrar sig fast vid honom för att han är den ende som ännu inte gett upp hoppet om att återfinna hennes Maria levande, tolv månader efter försvinnandet.
Ändå ringer inga klockor. Antagligen för att man som läsare av Stig Sæterbakkens mörka, djupt obehagliga kriminalroman Osynliga händer (översättning Niklas Darke) befinner sig i samma situation som Inger. Man har just inlett en relation med bokens berättarjag, fått förtroende för honom, utvecklat en känslomässig samhörighet med honom. Och som i början av alla nära relationer har man liksom Inger idealiserat honom: han är räddaren i nöden, snuten som fixar biffen!
Men det är ett förhållande som snart sätts på prov, för Inger lika mycket som för läsaren. Det krisar redan första kvällen. De har funnit varandra, sitter uppkrupna i soffan med en flaska vin. Det har blivit dags att avslöja hemligheter. Under skämtsamma former berättar Wold om en tjänsteresa till Krakow då han i ren frustration släpade ut en halvsuspekt typ i en gränd och bankade skiten ur honom med ett järnrör, tills allt som återstod var en formlös blodig massa.
Det blir av förståeliga skäl tyst en stund. Som läsare vet man lika lite som Inger hur man ska hantera det här förtroendet. Någonstans har hon redan bestämt sig för att älska honom, liksom man som läsare redan släppt in den här rösten i sitt huvud. Inger väljer att visa sig förstående, accepterar att det blev som det blev. ”Hon hade tagit mitt parti. Hon skulle ha tagit mitt parti oavsett vad jag hade berättat.”
På ett korthugget, exakt språk iscensätter Sæterbakken hela det relationspsykologiska kretsloppet av idealisering, polarisering och ond integration. Mindre än en hårdkokt nattsvart deckare är ”Osynliga händer” en roman som prövar vår förmåga att förstå och förlåta, samtidigt som den knuffar läsaren längre och längre ut på ett moraliskt moras. Det är inte det att Wold är en bindgalen psykopat. Han visar sig bara ha väldigt många dåliga sidor. Han super måttlöst, är manipulativ och våldsam. Han misshandlar sin hustru psykiskt och fysiskt, tvingar till sig sex av prostituerade när Inger stöter bort honom. Samtidigt är han Marias sista hopp, den ende som fortfarande bryr sig om fallet. Klart man tar hans parti. Frågan är bara när vågskålen tippar över.
Wolds sökande efter Maria blir allt mer egoistiskt. Genom att hitta henne hoppas han kunna knyta Inger närmare till sig. Så småningom inser han att det tvärtom bara är förlusten som håller dem samman. Maria framstår allt mindre som ett offer och allt mer som en konkurrent om moderns kärlek. I en av bokens starkaste scener sitter Wold och studerar ett foto av den försvunna flickan. Där han tidigare sett en söt liten tjej ser han nu bara en bortskämd, otacksam snorunge som inte förtjänar att leva. Det är förståeligt. Allt i denna roman är mycket förståeligt. Det är just det som gör den så olustig.
”Osynliga händer” är Stig Sæterbakkens tredje roman på svenska. Liksom ”Siamesisk” och ”Sauermugg redux” kretsar den envist kring gränsen mellan gott och ont, men här finns inget av det komiska groteskeriet från de tidigare böckerna. ”Osynliga händer” är en renodlad spänningsroman. Som sådan håller den också läsaren i sitt grepp. Man läser den med stigande obehag ända till det abrupt ovissa, men av allt att döma logiskt följdriktiga slutet. Jag kan inte nog understryka hur deprimerande det är, när man väl förstått innebörden av vad man just läst.
