”Linköping kommer aldrig att bli sig likt igen”, står det på omslaget till Mons Kallentofts senaste bok ”Vårlik”, den fjärde i serien med deckare om kriminalinspektör Malin Fors. I Kallentofts deckare betyder det något att Linköping håller på att förändras, för staden är själva grunden för böckerna. Malin Fors är i centrum av Linköping, fångar upp dess många röster, och är den som både de levandes och de dödas röster ofta talar om. Så många är de som tänker på Fors och hoppas att hon ska hitta rätt väg i fallen och i livet, att Linköpingsbornas engagemang i Fors öde blir en bild för läsarnas eget intresse.
För visst engagerar man sig i Fors, trots hennes ibland väl stereotypa personlighet, inte minst för att hon är intressant och något avvikande som detektiv, driven av intuition snarare än benhård logik (även om hon bemästrar också den). Liksom de bästa detektiverna genom litteraturhistorien är hon snarare superhjälte än människa, självklart med en handfull förmänskligande svagheter.
Från 2009 års ”Höstoffer” har Fors tagit ett rejält steg framåt i sin personliga utveckling. Och, nej, Linköping är inte heller sig likt. Det är starkt påverkat av finanskrisen, girigheten långt där borta som berör livet i det lilla, inte tillåter polisens undersökning att hålla sig enbart inom stadens gränser.
Brottet som begås i ”Vårlik” är inte heller bara ett personligt brott, det tycks ligga något i det som angår det allmänna, som kanske till och med har rötter i ett slags uråldrig, mytologisk ondska. Den som man hittar i Dantes ”Inferno”, de grekiska myterna, ja själva mörkrets hjärta.
”Vårlik” gör ett gott försök att förnya deckarens eviga budskap om att göra rätt, genom att ställa frågan om vad ”rätt” är. I större utsträckning än i seriens tidigare böcker försöker Kallentoft här reda ut begreppet ondska, inom ramen för kriminalromanens strikta regler.
Både nyansera och underhålla, använda de stereotypa genredragen men på ett nytt sätt. Knyta ihop intrigen på slutet på ett sätt som får läsaren att känna sig delaktig i lösandet av fallet, och samtidigt problematisera den övertydliga syn på godhet och ondska som är deckarens centrala kliché.
”Det är jag mot dem som gör barn illa. Det är svart mot vitt. Så enkelt är det”, tänker en av poliserna i romanen. Men så enkelt är det inte. Kanske kan det gå att identifiera sig inte bara med offer och hjältar, utan även med förövare?
Fast trots att ondskan inte är vad den en gång har varit är den sig lite för lik för att Kallentofts budskap ska kunna sägas vara direkt banbrytande. Så fort vi kan begripa våldshandlingarna blir de acceptabla, när vi inte kan se oss själva utföra dem blir de ondska. Vi som är goda, de som är onda; den uppdelningen kvarstår, den ordning som samhället – Linköping, Sverige – bygger på.
Den förskjutning som sker handlar om var vi ska placera ondskan, var vi kan dra gränsen för detta ”vi” och detta ”dom”.
Kallentofts serie säsongsdeckare – ”Midvinterblod”, ”Sommardöden”, ”Höstoffer” och ”Vårlik” – handlar om Malin Fors resa mot allt större självinsikt.
Denna senaste bok i serien kan också sägas handla om deckargenren i sig. Utöver att vara lyckad nöjesläsning och smart hjärngymnastik blir ”Vårlik” en diskussion av deckargenrens uppdrag att lära läsaren genom avskräckande exempel, som paradoxalt nog ofta resulterar i att deckarförfattarens och -läsarens vilja sammanfaller med mördarens (utan lik ingen bok).
På sätt och vis är ”Vårlik” en iscensättning av det dilemmat – kan man skapa en bok om ondskan utan att själv liera sig med den? Kallentoft löser inte nödvändigtvis problemet, men lyfter fram frågan på ett tänkvärt sätt.
