Sakprosa
Det sistlidna seklets två blodiga tragedier, första och andra världskriget, har rönt mycket olika öden inom den västerländska populärkulturen. Otaliga filmer och litterära verk har producerats om andra världskriget, jämförelsevis få om det första (som till råga på allt slukade inte så få poet- och konstnärsliv). Kriget 1914-1918 har, sett till den folkliga allmänbildningen, lidit svårt av att stå i skuggan av korståget mot nazismen 1939-1945. Bland folk i allmänhet är det tämligen okänt att akademiska historiker numera betraktar de båda världskrigen som två blodiga akter i ett och samma treaktsdrama, med kalla kriget som final. Sistnämnda synvinkel förskjuter emellertid intresset per automatik i riktning mot första världskriget, kraftmätningens begynnelse.
Till den allt större floran av böcker om kriget 1914-1918 kan vi nu lägga ytterligare två till svenska översatta alster, den amerikanske historikern David Fromkins Europas sista sommar. Vem startade första världskriget? och militärhistorikern H P Willmotts Första världskriget. Båda böckerna är bra och läsvärda, men de skiljer sig markant vad beträffar formen. Förstnämnda verk är en noggrann analys av hur och varför tragedin inleddes. Boken är främst avsedd för genuint historiskt intresserade läsare. Willmotts arbete är snarare en text- och bilderbok - slösande rikt illustrerad - över krigets förlopp, ett praktverk som med lätthet försvarar sin plats i vilken bokhylla som helst.
I egenskap av yrkeshistoriker väljer jag att i första hand kasta mig över Fromkins bok, men det är inte utan en sund skepsis. Otaliga kolleger har under 1900-talet försökt besvara samma fråga som Fromkin, och svaren har varierat kraftigt. En vanlig attityd har varit att lämna den konkreta krigsskuldsfrågan därhän och i stället skylla på hela det bisarra samhällssystem som präglade Europa år 1914, kännetecknat av till tänderna beväpnade stormakter vars militära arsenaler sattes i brand av ostoppbara kedjereaktioner under några få sensommardagar.
Särskilt den ryska massmobiliseringen mot Tyskland har tillerkänts stor betydelse för krigsförklaringarnas dynamik, liksom den tyska Schlieffen-planen med sin offensiv genom det neutrala Belgien (som drev in Storbritannien i kriget).
Mot detta kålsuparscenario har dock vissa opponerat sig, i synnerhet den namnkunnige tyske historikern Fritz Fischer, som med hjälp av arkivmaterial hävdade att den kejserliga tyska regimen var betydligt mer aggressiv och målmedveten än man tidigare velat erkänna (”Griff nach der Weltmacht”, 1961).
David Fromkin, som erkänner sitt beroende av Fischer, går vidare på sistnämnda linje och driver starkt tesen att kriget var en frukt av Tysklands agerande. Om en enskild huvudansvarig skall pekas ut är det, enligt Fromkin, generalstabschefen Helmuth von Moltke, vars
listiga manövrerande förvandlade det ”lilla kriget” - Österrike-Ungerns konflikt med Serbien - till ett storkrig med målet att en gång för alla besegra Ryssland. Moltkes agerande var, hävdar Fromkin, närmast ”ett slags bondfångeri som gjorde att efterkommande generationer famlade i mörkret vad gäller krigets orsaker” (sid 284). Fromkin går ett steg längre och gör gällande att Moltke aldrig hade kunnat göra detta om han inte förmått vila sig mot den omfattande militariseringen av hemlandet. Ergo: utan den preussiska officersklassen, inget världskrig.
Fromkins, liksom Fischers, argumentering bygger på solida tyska källor och kan inte bortförklaras utan vidare. Vad som försvagar hypotesen är att den redan i utgångsläget tar ställning för att svaret på frågan finns just i Tyskland. En grundläggande kritisk analys av expansiva nationella målsättningar för exempelvis Rysslands och Storbritanniens del skulle förmodligen resultera i en modifierad slutsats, men det får framtida forskning utvisa.
Vad som däremot står klart är att den individfokuserade metodologi som Fromkin bekänner sig till, med tonvikt på enskilda aktörers strategier, har återkommit för att stanna. Krig förs måhända av folkmassor, men de startas av enskilda personer, varför dessa måste skärskådas i detalj för att förloppet skall kunna klarläggas. Till exempel: om representanter för tyska flottan, och inte armén, fått bestämma hade det förmodligen förblivit fred 1914.
Willmotts bok faller inom en helt annan genreram och lär, till skillnad från Fromkins, inte överraska alla de läsare som kan sitt världskrig. Därmed inte sagt att den bör förbli oköpt i bokhandeln. Jämfört med flertalet översiktsverk finns det mycket som talar starkt till Willmotts fördel. Skildringen av de utomeuropeiska fronterna, särskilt de turkiska men även de afrikanska, är jämförelsevis god.
Krigsskildringarna varvas med biografier av fältherrar och bilder av de stridande arméernas uniformer, vapen, kanoner, propagandaaffischer, flygplan, med mera. Kartmaterialet är
ovanligt rikt.
Det är med andra ord en bok att återvända till för alla med ett minimum av intresse för 1900-talets historia - måhända inte för att imponeras av vetenskaplig analys, men väl för att vältra sig i fotografier, kronologiska tabeller och sällan skådade bilder. När såg du senast en litografi av den japanska stormningen av Tsingtao hösten 1914, eller ett autentiskt foto av den nyzeeländska paraden på Tyska Samoa samma år?
